Mellan två riken
I mitt sinne stod jag på gränsen till himmelriket, ensam och liten på ett högt klippblock. Framför mig bredde ett stort hav ut sig, brandgult och rosa i den nedstigande solen. Men så olikt jorden, där solens sista strålar faller nedanför horisonten på ett andetag, dröjde sig himmelrikets sol sig kvar. Där hängde den, i en evighet mellan dag och natt med strålarna likt linor klamrande fast på de redan synliga stjärnorna. Ett utrymme mellan jordens och himlens rike.
En mörk och väldig skog bredde ut sig bakom min rygg, likt en krakelerad mur mellan mig och jordelivet. Genom trädens grenar och löv nådde strimmor av ljus - minnen av människor jag lämnat kvar, de vars fötter ännu vandrade på jorden. Deras röster ekade mellan stammarna som med knappt hörbara ord ropade till mig, vädjade till mig att komma tillbaka. Men din röst hördes inte, du som inte längre finns bakom den väldiga mur i det land vi människor kallar ”livet”.
Havet fylldes av de mest vackra mönster och färger. Skimrande ränder av silver och guld formades av de väldiga havsdjur som cirkulerade i djupet. Himlavalvet fylldes av fåglar i okända färger och deras sång inbjöd mig att komma närmare, att ta del av den skönhet som utspelade sig bortom detta mellanrum av två riken. Hela min skapelse vibrerade av den känsla mitt hjärta så innerligt längtat efter sedan mitt första mänskliga andetag - frid.
Jag stod på gränsen till himmelriket. Allt jag önskat fanns framför mig; ljus, lycka, vila och sinnesro. Där fanns ingen sorg, ingen ångest, inga misslyckanden eller besvikelser. Hur skulle jag kunna motstå att kasta mig ut för klippan, dyka ner i det väldiga hav som skulle ta mig till min skapares palats och gyllene gator? Jag kunde höra havet viska till mig. ”Om du vill, kom”. Men ändå tycktes jag fortfarande kunna urskilja ropen av de människor jag lämnat bakom mig. De ljusstrimmor av människor jag älskat sken starkare bakom mig nu, kallade mig till sig samtidigt som himmelrikets härskaror höll andan i väntan på mitt val. Och jag tvekade.
Var det så här du kände då du stod på gränsen till himmelriket? Var ditt unga liv menat att sluta så abrupt, så våldsamt, eller fanns ett val för dig att komma tillbaka till oss? Kunde du inte motstå den väldiga kärlek som inbjöd dig till skaparens himmelska boplats? Kanske hördes inga röster som kallade ditt namn, kanske nådde inga ljusstrimmor av minnen mellan skogens stammar och löv.
Jag ropade på dig, jag vädjade till dig att vända dig om, att återvända till oss. ”Storebror, kom tillbaka”. Och jag kommer alltid att undra…hörde du mig inte?