En blå liten pärla
En planet, ett virrvarr av mirakel och enastående väsen av alla slag. En värld av liv där människan tog form och barfota fötter lät sätta sina avtryck på skapelsens yta. Och jorden talade till mänskligheten. Självaste marken viskade vackra ordkonster till vart öra som lades mot den. Stenblock sjöng om världens äldsta hemligheter och öknars sandkorn skänkte med glädje människan vishet om universums lagar.
En planet, en blå liten pärla, där ljudet av liv roade rymdens himlakroppar. Ekot av dundrande steg bröt genom atmosfären och fångade stjärnornas uppmärksamhet. Månen log vid bruset av vågors kyssar på vidsträckta stränder samtidigt som fåglars sång klingade genom vintergatan. Suset av en fjärils vingslag fick Jupiters månar att skälva och solens gyllene sken ökade i styrka vid ljudet av ett barns skratt.
En planet där tassar, klövar och klor dansade i takt med hovar och människors fötter. Ja även havets vågor utförde sin rytmiska vals. Trädens löv klamrade fast i livets grenar på samma sätt som människan klamrade sig fast vid skaparens överväldigande kärlek. Men tiden gick och likt trädens blad, föll människan - allt längre bort från naturens dans för att finna en ny, i otakt med själens längtan.
En planet, en blå liten pärla, ett hem för människan som med årens gång förlorat förmågan att lyssna till de urtida kunskaper marken så ivrigt vill skänka den. Dess viskningar kan inte längre höras, den är täckt av patronhylsor som klirrar mot varandra där jäktade fötter irrar omkring. Stenblocken har krossats till smulor och öknens sandkorn virvlar i vinden, vilsna och förbisedda. Men för de som väljer att lyssna hörs ännu en röst, en sorgklagan för en borttappad mänsklighet som ropar efter sina barn bland obefolkade skogar och savanner.
”Kom tillbaka till mig”
Vår planet, så utförligt frambringad av en kärleksfull skapare som längtar efter att återigen få hålla en mänsklig hand i sin, att få hålla våra händer i sin. Den milda röst som kallar oss längtar efter ett gensvar och hela jorden skälver i sin vädjan om vår uppmärksamhet. Den ber oss att stilla våra sinnen, att ännu en gång lystra till dess sånger och viskningar. Om vi bara ville lämna den avlägsna stig vi banat för oss själva och gå tillbaka till den väg som är avsedd för oss. Då skulle vi på nytt dansa i naturens takter och skänkas den vishet som gömmer sig i öknens sandkorn. Stenblocken skulle sjunga till lyssnande öron och marken viska till öppna hjärtan. Och stjärnorna skulle på nytt höra ljudet av dansande fötter och barns skratt skulle få solen att stråla som aldrig förr. Och frid skulle råda på vår planet - på vår blå lilla pärla.