linn felicia

Kongo-Kinshasa
2003

Tystnad. Inget ljud kunde tränga sig genom den kompakta mur av total tystnad som lagt sig över krigsfältet. Simon öppnade försiktigt ena ögat och lyfte mödosamt på huvudet. Hela kroppen skrek av smärta och fingrarna som alldeles nyss kramat så hårt om geväret var nu böjda på ett onaturligt sätt och han kunde inte längre ta ett fast grepp om sitt vapen. Han såg mot den riktning granaten exploderat. Därifrån hade han i bara någon sekund flugit genom luften och sedan landat med en duns på det blodtäckta gräset. Under ett kort ögonblick, medan hans illa tilltygade kropp befunnit sig i luften hade han känt en slags lättnad att livet nu skulle ta slut och att döden till sist skulle sluka det onda vansinne som rådde inom honom. Han blev ärligt besviken då han upptäckte att han fortfarande kunde öppna ögonen och att lungorna som satt fast bakom hans sargade bröstkorg ännu hade förmågan att dra in luften som förde med sig den unkna lukten av död och bränt kött. Simon såg på de andra ungdomarna, på barnen som skrikande sprang genom ängen med tomma ögon och alldeles för stora gevär, skjutande på alla fiender de såg, men trots att han såg deras skrik kunde han inte höra dem. Allt han hörde var det dova dunkande från ett hjärta som bara levde på rutin, inte av vilja eller känsla. Simon slöt på nytt sina mörka ögon, lade sin ännu mörkare hand över ansiktet, lät tystnaden och hjärtats dunkande omsluta hela hans artonåriga väsen och innan hans medvetande försvann formade han med läpparna två namn: David och Kasande.

Helvetets avstamp
1998

Det var en sådan där underbar kväll innan solen riktigt hunnit ta täckning bakom bergen och dess gyllene sken strålade genom bananträdens stora löv vilket fick hela plantaget att stråla av grönt och guld. Plantaget täckte en del av en väldig kulle mitt i en liten by i närheten av staden Kasongo i östra Kongo-Kinshasa. Bananplantorna ägdes av en vänligt sinnad man vid namn Ephraim och genom dessa vandrade nu hans tre barn för att komma hem från dagens arbete i den stora trädgården. Det var oktober, mitt i regnperioden och då barnen stod högst upp på kullen kunde de långt bort se hur kvällssolen lyste genom ångan som lyftes från marken så att bergen såg ut att omges av ett hav av orange dimma. Barnen hade vandrat länge och barfota men de var vana och gladdes över att snart vara hemma hos sin far. Den enda flickan, Kasande, var elva år med det krulliga håret uppsatt i små knutar över hela hjässan. Hon var lång, längst av grannflickorna i samma ålder, men söt som socker och med vita raka tänder. Kasande älskade naturen och att springa genom den var hennes favoritsysselsättning. Hon besegrade alltid sina bröder när de tävlande sprang genom trädgården och uppför den stora kullen till deras lilla hus mitt i byns centrum. Kasande var till och med snabbare än sin trettonåriga bror Simon fastän han hade både längre ben och var mycket starkare än hon. Men att Simons lillasyster varje gång vann deras lilla infantila tävling var inget som störde honom. Tvärtom uppmuntrade han henne och gav alltid Kasande en kram då han och David tillslut kom uppför kullen och såg henne sitta på verandan, flinande och himlande med ögonen som om hon väntat på dem i en evighet. Simon var dock enastående på att skjuta med slangbellor. Hans pricksäkerhet var makalös och kom väl till pass då fåglar eller andra djur ville åt deras plantor i trädgården. Han var en mästare på att klättra i träd och älskade att tala med sina syskon, i synnerhet Kasande som alltid försökte vara så klok och insiktsfull. Det var inte sällan de talade om havet som deras ögon aldrig hade sett mer än på bilder och aldrig skulle få se heller. Simon brukade springa fatt sin syster och fråga vad hon skulle göra om hon någon gång fick chansen att äga en båt. Kasande brukade då himla med ögonen, svara att den chansen var liten eftersom Kongo omgavs av länder både till höger och vänster, upp och ner men att hon förmodligen skulle fara tvärs över havet till de människor hon älskade mest i världen. Även om det förstås hade varit hemskt jobbigt och ansträngande att behöva vara fast på en båt så länge. ''Jag antar att du menar mig, David och pappa?'' svarade då Simon leende och Kasande nickade ''Ja, men nu har vi ju inget hav mellan oss som tur är''. Deras yngre bror David var en ljuvlig liten krabat på åtta år med det mest härliga skratt som alltid blottade ett leende med endast den vänstra framtanden kvar längs övre tandraden. Den högra hade han en gång slagit ut då han olovligt lånat sin farbrors cykel och sedan farit nedför en kulle, genom en flock skrämda kor och getter, rakt in i en stor lastbil som stod parkerad längs vägen och därmed hindrade honom från att fara rätt ut på den trafikerade landsvägen. Allt detta med sprattlande ben som inte nådde till pedalerna. Det var alltid så med David. Ständigt hittade den sjuåriga pojken på något hyss och råkade ut för de mest befängda situationerna samtidigt som han galant, om än inte graciöst, klarade sig genom dem. Om barnens mor fortfarande varit vid liv hade hon ständigt oroat sig för sin orädde lille pojke, men fadern Ephraim skrattade alltid förstulet åt David när han läxat upp sin son efter ytterligare ett olovligt påhitt.

Nu kom alltså barnen vandrande uppför kullen och in till byns centrum för att möta upp sin far. De sprang inte denna oktoberkväll utan gick istället långsamt genom byn med tunga steg och ännu tyngre hjärtan. Simon och Kasande talade lågmält till varandra medan David som inte förstod situationen obekymrat skuttade efter. Rädslan som allt mer började fylla landet märktes i hela byn. Invånarna som annars så hjärtligt talade och skrattade med varandra viskade med sorgsna röster och såg på sina familjemedlemmar med oro i blicken. Längs gatorna satt som vanligt unga män på lådor och pallar, vilade och spelade med tärningar efter ännu en arbetsdag. Unga kvinnor i färgglada schalar satt utanför sina butiker, schasade på sina barn medan de flätade enastående konstverk i varandras hår. Starka karlar bar stora säckar med frukt till den lokala marknaden och damerna som satt på halmmattor utanför deras hus byggda av lera och cement friterade kassawa medan de dämpat talade om de fasaväckande nyheterna. I den lilla byn såg allt ut som vanligt och vardagssysslorna fortsatte tillsammans med arbetet men i den varma gyllene kvällssolen hade det ändå lagt sig en besynnerlig känsla över platsen och överallt ljöd upplysningarna som en kakofoni av nervösa röster, talande i mun på varandra medan hackiga radioröster bekräftade invånarnas värsta farhågor. Det vackra Kongo-Kinshasa var i naturväg fylld med berg, vattenfall, underbara djur och gömda skatter. Människorna som levde i detta spektakulära landskap hade dessvärre berövats förmågan att lägga sitt fokus på naturen, det vackra och rena. Deras tankar och känslor riktades nu åt ett annat håll, skapade av människor allena och deras inren fylldes av sorg, rädsla, förvirring och bitterhet för nu var det inte längre fred i deras land. 

November anlände och varje dag vandrade Simon, Kasande och David till den lilla byn efter arbetet i trädgården för att lyssna till vad de hackiga rösterna på radion berättade. Simon som just fyllt fjorton år brukade få sitta uppe länge under kvällarna på verandan till deras turkos -och rödmålade cementhus tillsammans med sin far och farbror. I en fotogenlampas flackande ljus omringad av en svärm av myggor, talade de med dämpade röster om sitt otrygga hemland och dess olyckor. De talade om Kongos president, Kabila, hur han nyligen skickat ut de Rwandiska trupper som hjälpt honom till makten och hur det skapade oro i den tutsidominerade regeringen i grannlandet och dessutom bland banyamulengefolket i östra Kongo - inte långt från den by där Ephraim och hans tre barn bodde. Simon lyssnade storögt och med en växande oro i magen medan hans farbror återberättade hur banyamulengesoldater i augusti samma år, med stöd av Rwanda, bildat en välbeväpnad rebellgrupp för att störta Kabila och hur de dessutom använt barn till detta. Det var bråk om vem som hade rätt till makten i östra Kongo och med ängsliga ögon såg de tre männen upp på en stjärnklar himmel som i sin tur såg ner på en värld full av kaos och förvirrade själar. Kasande som låg på en madrass strax innanför dörren kunde höra männens dova samtal om presidenter, grannländer, vapen och barnsoldater. Hon hörde ord hon inte förstod som ''naturtillgångar'', ''våldtäkter'' och ''rebeller'' innan hon tillslut somnade i en orolig sömn med sina armar hårt slutna om sin lillebror.

Med ett ryck vaknade David av ett skrik som fick hans ådror att frysa till is. Kvickt for han upp på sina smala ben och gick mot det lilla fönstret. Han såg på sin sovande familj som inte verkat höra det ljud som fortfarande ringde i hans huvud. Hans fingrar tog tag i det lilla fönsterräcket som var täckt med ett tunt lager av röd sand och damm, ställde sig på tå och såg ut genom fönstret. Solen hade ännu inte gått upp men himlen började ljusna och vid horisonten kunde man se hur bergsranden bakifrån lystes upp av den annalkande solen. Den lille pojken såg mot sina grannars hus och kunde genom dunklet urskilja gestalter med hjälmar och stora kängor. De kom smygande genom byn och i deras famnar bar de något som David visste kallades gevär, för det hade han sett på en bild en gång. Bland de långa männen fanns ungdomar och barn, pojkar i Simon och Davids ålder. De var inte klädda i kamouflagekläder som soldaterna, utan i vardagliga t-shirts och shorts men de bar likväl samma gevär i famnen. I samma ögonblick som den första ljusstrimman nådde över horisonten hördes på nytt samma isande skrik och en ung kvinna for ut från ett av husen med en soldat springande efter sig och plötsligt gick allt så fasligt snabbt. Soldater rusade ut och in genom uppbrutna dörrar medan skräckslagna civila sprang med blodiga knän och sönderslagna ansikten. Ljudet av barns gråt och föräldrars vädjan drogs med i morgonvinden och flera av husen stod med ens i lågor. Ephraim som vaknat tvingade sina barn att stanna inomhus innan han sprang ut för att möta våldet som härjade i hans hemby. De tre barnen såg hur fadern förtvivlat försökte resonera med en av de onådiga soldaterna och med en rykande pipa mot pannan tvingades ner på marken som så många andra av de äldre männen i byn. Simon som trots sin faders förmaningar inte kunnat stanna inomhus stod som förstenad på den alltmer blodtäckta marken medan han såg vänner, släktingar och bekanta blandas i ett virrvarr av den Rwandiska arméns soldater med vapen riktade mot dem han växt upp med, älskade och brydde sig om. Genom tårar såg han en suddig bild där barn med vapen i sina armar tvingade ner människor på knä för att sedan sparka på deras ryggar och spotta i deras ansikten. Simon fylldes av raseri och sprang i ilande fart mot en jämnårig vapenbärare och fällde honom till marken. Barnsoldaten blev så häpen att greppet om hans gevär lossade och det objekt som gjort honom så skrämmande föll till marken samtidigt som han själv och Simon ramlade ihop på den rödfärgade jorden.

Kasande som inte heller kunnat hålla sig inomhus höll hårt om sin skrikande lillebror och såg hur de yngre soldaterna riktade sina pipor mot männen i byn som nu satt i ett led längs gatan. Kvinnor och barn såg hjälplöst på medan de blev slagna med batonger och stenar. Vissa av kvinnorna blev indraga i de hus som ännu inte tagit eld och vad soldaterna gjorde med dem förstod inte Kasande. Hon skakade av rädsla då hon såg sin storebrors våldsamma slagsmål med en av soldaterna tills han fick ett slag mot huvudet, föll ihop som en trasdocka och lyftes upp i armarna av en kamouflageklädd man hon inte kände. Plötsligt sköts tre skott i luften och en väldig grönklädd man med Rwandas flagga på armen, lysande i den numera strålande morgonsolen, beordrade tystnad. Kasande var för skräckslagen för att ens uppfatta de ord som strömmade ur denne okände man men hon såg stint på honom och hatade hela hans väsen. Medan krigsmannen med kinyarwandisk brytning talade särades de gråtande barnen från sina mödrars darrande armar och de kvinnor som skrek och gjorde motstånd då soldaterna tog ifrån dem det de älskade högst fick hårda slag mot revbenen. Männen, däribland hennes far och farbror, satt fortfarande på ett led mitt på gatan med händerna bakom huvudet och förbannade soldaterna medan byns ungdomar och barn, inklusive den medvetslöse Simon, under vapenhot började föras bort från platsen. Föräldrar skrek och de som gjorde ansats till att resa sig och springa efter fick ett kulhål mellan ögonen. Kasande såg sin far resa sig och springa mot henne och hon sprang mot honom hand i hand med sin lillebror. Hon hörde ett skott och den man som varit hennes trygghet och styrka föll handlöst till marken. Allt blev tyst. Den elvaåriga flickan såg ner på David som skrek utan ljud med uppspärrade ögon. Kasande stannade vid sin faders kropp men hann inte ens böja sig ner för att stryka sin hand över mannens fortfarande varma kind förrän hon kände en stark arm om sin midja. Hon såg sin yngre bror föras bort samtidigt som hon märkte att hon själv släpades i marken bort från dödsplatsen och in till sitt eget hus medan hon sprattlade med sina långa ben och klöste soldaten som höll fast henne. Ytterligare tre soldater med svettiga ansikten och blod på sina skjortor steg in i huset innan dörren stängdes.
Vad som hände med det kloka lilla barnet bakom en stängd dörr med våldsamma män är inget någon flicka i världen ska utsättas för. Under de minuter som männen förgrep sig på Kasande fick hon se en glimt av helvetet och nu visste hon vad som hänt de kvinnor som tidigare släpats in i husen och hon förstod innebörden av att skrika tills rösten inte längre bär, att vara så fylld av sorg att inte ens tårar förmår rinna och vad fyra män kan göra mot en liten flicka i ett hus med stängda dörrar. 

Simon
2000

Den nyblivna sextonårige pojken stod i toppen av ett högt mangoträd. Dess stam var bred och trädets grenar var endast täckta av löv ytterst vilket fick det att se ut som om man befann sig i ett stort klot med gröna väggar om man klättrade upp i det. Pojken hade som många andra barn i den här delen av Afrika lärt sig att mangoträd var några av de bästa att klättra i, så nu stod han alltså med fötterna stadigt på en tjock gren med överkroppen ovanför det gröna lövtaket. Härifrån kunde han se väldiga berg och böljande kullar som gav liv till landskapet och för ett ögonblick kunde han nästan minnas hur det känts att blicka ut över vyn från hans hemby. Det var sen eftermiddag, solen stod lågt och på ett besynnerligt sätt kände han sig nöjd över att hunnit inta två byar på samma dag tillsammans med sina vänner och medkämpar. Överste Agaba hade berömt honom flera gånger denna vecka, i synnerhet för hans pricksäkerhet med skjutvapnen och han kände ett sting av stolthet över sin insats i den Rwandiska armén.

''Simon!'' Pojkens tankar avbröts av ett rop underifrån och med smidiga ben och ärrade armar hoppade han nedför den tjocka grenen och svingade sig till marken. Det var Amos, hans bästa vän och trogne följeslagare sedan ett och ett halvt år tillbaka. Simon log mot sin vän.
''Varför klättrar du alltid upp i varenda träd du ser?'' frågade Amos skrattande och knuffade på honom.
''Varför knuffas du alltid?'' frågade vännen tillbaka och på skoj brottades de så att vapnen de bar i remmar längs ryggarna svängde i luften. Bortsett från lillebrodern var Amos den enda Simon kunde visa sin mjuka och vänliga sida. De började vandra genom det väldiga buskage som täckte platsen mot lägret soldaterna slagit upp för natten.
''Att klättra i träd känns vanligt, något man gjorde innan kriget började” sa Simon.
”Dessutom brukar jag föreställa mig att havet ligger framför och att kullarna jag ser är de stora vågorna.'' De två pojkarna började skratta.
''Ett grönt hav med bananträd i skulle vara just snyggt!'' svarade Amos. ''Om jag någon gång befinner mig på en kulle långt bort och du ser mig kan du ju föreställa dig att jag vinkar till dig från en båt''
Simon log. ''Jo, men jag hoppas aldrig vi hamnar så långt bort från varandra''.
Amos tog sin väns hand och kramade den hårt. ''Nej det skulle vara fruktansvärt att ha ett helt hav mellan oss''.
Ett underbart minne fladdrade förbi Simons näthinna, ett minne om springtävlingar och sin saknade syster och den ynkliga del av hans hjärta som fortfarande var någorlunda helt brast men han teg och bäddade som vanligt in sin sorg i en känsloförseglad värld.
Det hade gått två år sedan morgonen då Ephraim fallit ihop på marken och Simon släpats iväg av den Rwandiska soldatstyrkan. Han sörjde bittert sin far och vad som hänt Kasande hade han ingen aning om. Många gånger kämpade han mot att ens börja fundera på vart hon kunde befinna sig. Han var rädd att lillasystern var död men än mer att hon var levande och fanns i en av de byar Simon skulle få order om att attackera.

Det var år 1998 Simon kidnappades tillsammans med många andra barn och ungdomar från sitt hem i östra Kongo-Kinshasa där mest kaos kom att råda. Regeringen i Rwanda hävdade att stora delar av just östra Kongo historiskt tillhört Rwanda och det blev stor uppståndelse då de dessutom påstod att President Kabila planerade ett folkmord på deras fränder i Kivuregionen. Det hade länge pågått en maktkamp mellan etniska grupper men en av de viktigaste orsakerna till det blodbad som kom att råda under flera år var också den östra delens stora naturrikedomar. Vad den då fjortonårige pojken inte visste var att man efter bara fem år in i kriget skulle uppskatta att över fyra miljoner människor dött, huvudsakligen av svält och sjukdomar förorsakade av detta vidriga krig, men också genom mord och att han skulle tvingas vara en av de soldater som bidrog till denna summa av döda människor.
Simon och Amos kom tillbaka till lägret precis innan solens sista gyllene strålar tippade över kanten på bergsranden för att tillåta natten att sluka jorden. En brasa var redan tänd i mitten av lägret som bestod av en platt yta nedtrampat gräs omgiven av skog och soldaterna satt i en ring runt de orangeröda eldflammorna. De båda vännerna satte sig med de andra och lyssnade till Överste Agaba som höll sitt alltid återkommande tal efter att de attackerat en by eller någon stad. De var omkring femtio stycken, många var äldre män med de flesta var åtminstone under tjugotvå år och några var till och med under tolv. Den yngste av dem alla var en pojke som räknade dagarna till sin tioårsdag. Han var lång för sin ålder och hade bara sin vänstra framtand kvar under överläppen. David satt i folkmassan runt elden och lyssnade till den man som genom slag, hot, droger och manipulation blivit pojkens trygghet och ledare. Nu stirrade mannen på sina bittra små soldater med dolda brustna hjärtan och pekade på dem med gevärets pipa. Runt barnens fötter låg Ak-47:or och deras fickor var fyllda av patroner som blandades med tabletter de blivit förmanade att ta varje gång de hade en ny attack på gång. Den lille pojken satt med de långa benen i kors och med de små knäppta händerna vilande på magen. Han hade en alldeles för stor och utnött pikétröja med ett stort hål som blottade vänstra axeln. Vid ljudet av Överstens överlägsna stämma såg Simon på David genom det allt mer täckande mörkret och tänkte på hur liten hans lillebror egentligen var. David som hade varit så glad och full av liv för bara två år sedan hade förändrats avsevärt och det var sällan man fick se den lilla gluggen i munnen genom ett leende. David var tom. Det syntes på sättet han rörde sig, talade och lyssnade men framför allt genom blicken i hans ögon.

Simon mindes de första dagarna efter den där fasansfulla morgonen i by då han hade vaknat med bultande och sönderslagen kropp i en soldats armar. I timtal hade de tvingat sina trötta ben att vandra utan mat eller vatten i sina magsäckar och de flesta utan skor på sina fötter. De soldater som intagit byn vaktade dem med blickar som hökar och de blev ständigt påminda om vilka slag som väntade dem som var modiga nog att försöka fly. Hela dagen vandrade de och stannade inte för vila ens under natten. De vandrade över väldiga kullar och genom snåriga skogar och inget ljus fanns att lysa upp den knappt synliga stigen deras bara fötter letade sig fram på. Natten hade varit svart, stjärnorna tycktes befinna sig fler ljusår bort än vanligt och av månen syntes bara en liten tunn skärva. Deras fötter var fulla av skrapsår och blåsor, magsäckarna knöt sig i deras magar och läpparna hade blivit torra och spruckna. De Rwandiska männen och de unga soldaterna delade vatten mellan sig men ingen droppe tilläts att ges till de bortrövade barnen. Allt vatten som vidrörde dem var de bittra salta tårar som tyst strömmade nedför deras smutsiga kinder. Simon mindes så väl hur hårt David kramat hans hand genom de där snåriga skogarna och hur han burit sin lillebror när dennes blodiga fötter inte längre orkade hålla det tempo som krävdes. Han mindes sin förvåning då han upptäckte att barnen med gevär inte talade Kinyarwanda utan var lika mycket från Kongo som han själv. Hans ilska och växande hat hindrade honom först från att tala med någon av dem. Det kändes som ett oerhört svek att de som borde vara hans vänner hade bidragit till faderns död och syskonens splittring men efter några dagar kunde han inte längre hålla varken nyfikenheten eller förvirringen stången så med bruten stämma började han tala till den pojke med gevär som gick närmast honom. Varför bar dessa kongolesiska ungdomar gevär som tillhörde den Rwandiska armén? Varför valde de att slåss mot sitt eget folk? Pojken hade sett på honom och i hans ögon kunde Simon urskilja dold vänlighet och mildhet som balanserade på den subtila kanten till vansinne. Minnena om vad som hänt därefter låg inbäddade långt bakom hans panna och då han försökte tvinga fram dem var det som om det lade sig ett töcken över de fasansfulla bilder som vägrade lufta sig i de fria tankebanorna. Som om minnena skulle skära sönder hela innanmätet av skallen om de vågade sig ut.
Simon satt bredvid Amos i mörkrets dunkel med den varma elden och de andra pojkarna och männen omkring sig. Han funderade över de rykten han hört om organisationer som kunde hjälpa barn som dem. Rehabiliteringscenter hette de visst, eller flyktingläger. Han såg ner på vapnet som låg bredvid hans fötter samtidigt som han längtade efter de droger som skulle få honom att för ett ögonblick glömma sin smärta. Simon insåg att räddningen för alltid skulle vara utom räckhåll för honom själv men för David som var så ung fanns kanske en möjlighet att undfly denna våldsamma verklighet innan han förlorat all sans och medmänsklighet.

Kasande
2002

Kongo-Kinshasa hade under fyra år förvandlats till ett dödens rike och de hackiga radiorösterna som bekräftat kriget, helvetets avstamp, fortsatte att bekräfta de farhågor som nästlade sig in i varje människas tankemönster. Människor tvingades få hårda hjärtan, fyllda av omåttlig ängslan och de lärde sig att fogligt anpassa sig efter orättvisans nycker.
Den unga flickan var nu femton år fyllda och fortfarande lika klok och insiktsfull som när hon var elva år. Hennes milda sätt hade dock bytts ut till en hård bryskhet och de långa ben som så många gånger sprungit uppför Ephraims bananplantage kändes nu tunga som bly och fick varenda steg att värka i hennes leder. Den natur hennes ögon en gång blickat ut över hade ersatts av galler och smutsiga tält. De prydligt färgglada husen hon brukade röra sig bland hade ersatts av provisoriska hem av tyg och håliga presenningar där rädda människor bodde och nästan ingen mat fanns att tillgodose de tusentals personer som nu levde som flyktingar i ett land de inte kände. De hade förbannats till att leva ett liv på flykt där endast matransoner fanns att få varannan månad och hjälplösheten och beroendet av andra knäckte dem inifrån.
Den en gång så pratglada flickans käkar var hårt sammanbitna och ansiktet som en gång varit så öppenhjärtigt hade en stoisk uppsyn. Det Kasande fått erfara under fyra år hade fått hennes trötta ögon att sjunka in i sina hålor, hennes nyckelben och revben syntes alltför väl under det ärrade svarta skinnet. Nu satt hon med hakan vilande på sina knän med ryggen mot en rostig lyktstolpe. Klänningen hon bar var sliten, alldeles för stor och förfärligt smutsig men fortfarande kunde man urskilja det vackra mönster av rosa blommor som prytt det en gång vita sidentyget. Trots eländet som rådde var hon ändå tacksam att lyktstolpen fungerade i det becksvarta mörker som fyllde lägret i Uganda om nätterna. Det var många familjer som inte hade något ljus alls vid sina interimistiska hem vilket gjorde det hemskt mycket farligare att gå ut under kvällarna. Att gå ut ensam som kvinna på natten var det inte ens tal om, fungerande lyktstolpar eller inte. Kasande slog ned ögonlocken och lät ljudet av tusentals hemlösa människor fylla henne. Kurrande magar och dova röster som blandades med sorlet av de få tallrikar och kastruller som fanns att nyttja på lägrets marker bildade en kakofoni och hon kunde höra barn sjunga och damer gråta.
''Kasande?'' Den femtonåriga flickan ryckte till och såg upp på den silhuett som nu uppenbarade sig i motljuset av kvällens trevande sista solstrålar.
''God kväll Mama Juliet.'' En äldre kvinna satte sig bredvid den yngre och tillsammans såg de ut på det hav av människor som skyndade sig genom lägret för att få allt klart innan mörkrets allt för hastiga inbrott.
''Jag har något till dig''. Mama Juliet log ett brett leende och räckte försiktigt över ett litet tygknyte till Kasande. Flickan knöt upp knytet för att få se en chapati, stekt bröd, liggande på det solkiga tyget. Kasande log och kramade om den kvinna hon under det senaste året lärt sig att älska som en närstående släkting.
''Åh tack snälla''. Mat vad något sällsynt bland flyktingarna och Kasande förstod uppoffringen för Mama Juliet att ge detta till henne.
''Jag trodde jag såg min dotter idag''. Mama Juliets röst tycktes för ett ögonblick tysta ned alla andra ljud omkring dem.
''Hon stod vid brunnen, jag var på väg dit för att hämta lite vatten till tvätten.'' Hon log ett sorgligt leende och gnuggade sina rynkiga händer mot en ljusgrön kjol. ''Jag släppte allt jag hade i händerna och sprang men när jag kom fram till henne var det någon annans dotter''.
Kasande tog sin väns hand och såg på det fårade gamla ansiktet. Varje rynka avslöjade ett minne, lyckligt eller sorgligt. Det såg vackert ut och hon undrade om hennes eget ansiktes hud skulle få chansen att bli så rynkigt innan hon dog. Mama Juliet var ensam i lägret precis som Kasande och de bodde tillsammans i tältet bredvid den rostiga lyktstolpen. Kasande svarade inte, det var inte nödvändigt, så hon fortsatte blicka ut över lägret, bort mot horisonten där solen hällde sitt sista varma ljus som gul målarfärg över kullarna. Så satt de båda vännerna i ljudet av knappt överlevande människor tills solen helt försvann, lyktstolpens kalla sken tändes och de gick in till sitt provisoriska hem för att somna ifrån ännu en dag som kongolesiska flyktingar i Uganda.

Det grönskande gräset sveptes om Kasandes ben där hon sprang genom ett fält av gröna strån, våta av morgonens dagg och gräshopporna sjöng högt i en symfoni omkring hennes bara fötter. Gyllene solstrålar lyste bakom de höga bergen och färgade hela himlen ljusgul och rosa. Hon hade aldrig sprungit så här snabbt förr och de allra vackraste träd fulla av ljuvliga blommor som kantade fältet såg ut som en enda grön röra i hennes periferi där hon susade fram med starka ben och lätta fötter. Hon var iklädd en klarröd klänning och huvudet var omlindat med en lika röd sjal. Flickan hade inte känt sig så svindlande sorglös och lycklig på länge, hennes hjärta dunkade snabbt och blodet rusade i hennes ådror. En omåttlig sällhet fyllde hennes inre och hon ökade tempot då hon långt fram kunde se sin familj stå vid fältets kant. Kasandes bröder vinkade mot henne och fadern stod med sin underbara famn öppen, redo att ta emot dottern närhelst hon skulle kastas mot honom. Plötsligt dolde svarta moln solens betryggande sken och bakom de vackra träd som fanns längs sidorna steg män fram, med stora gevär och uttryckslösa ögon som följde varje steg hon tog. Den kväljande och alltför igenkännliga lukten av ruttna lik letade sig in i hennes näsborrar och de steg som alldeles nyss känts så lätta var nu jäktade, hennes andning blev tung och lederna skrek av smärta. Daggen som täckt grässtråna hade med ens ersatts av stora bloddroppar som långsamt rann nedför de långa stjälkarna. I panik fortsatte hon springa genom ängen som nu aldrig tycktes ta slut. Blodet som sipprade upp från marken skvätte upp i Kansandes ansikte och lämnade en smak av järn på hennes tunga. Flickan vände åter blicken mot sin familj men de fanns inte längre, istället hade marken ersatts av döda kroppar. Kasande stannade upp och från ingenstans fann hon sig själv omfamna ett livlöst spädbarn med små svarta ögon som stirrade upp i den nu nattsvarta skyn. Hon stod där naken, och stora svarta handavtryck täckte hennes bröst och sköte. Skräcken tillät inte Kasande att lyckas skrika men ändå kunde hon höra ett isande kvinnoskrik som skar genom tystnaden. Efter ett ögonblick hördes fler skrik, män, kvinnor och barn som ropade ut sin förtvivlan och Kasande kände det som att hennes innanmäte skulle sprängas av det hjärtslitande oväsen som fyllde hennes kranier. Eld flammade plötligt upp runt omkring henne och flickan kunde se män och unga pojkar komma gående emot henne med vapen och tomma ögon. Deras hud smälte I lågornas hetta och när deras trevande händer endast var ett ögonblick från att greppa tag om Kasandes darrande kropp vaknade hon upp i sitt hem av presenning med svetten rinnande nedför pannan och med ett skärrat hjärta, hårt dunkande innanför bröstkorgen.

Det var inte sällan mardrömmar som denna hemsökte den unga flyktingen om nätterna. Så snart ögonlocken slogs ned och sömnen obarmhärtigt omfamnade henne fick hon på nytt uppleva fasansfulla minnen och för sitt inre se de mest vidriga synerna. När Kasande först kom till flyktinglägret hade hon varit ensam och havande. Både den blivande modern och det ofödda barnet var hungriga och trötta. Hennes mage var stor, fötterna svullna och ryggen värkte fruktansvärt. Det var inte långt till dess hon skulle föda och det var just därför hon leddes att bo tillsammans med Mama Juliet som hade fått rykte om sig att vara en god barnmorska. Bara två veckor efter Kasandes ankomst började värkarna sätta igång. Efter många timmar på en sliten madrass som dröp av svett och blod födde tillslut Kasande en vacker dotter som dessvärre varken skrek eller rörde på sig. Barnet hade varit dödfött och den lillas mun trevade inte efter moderns bröst utan var hårt sammanbiten. Kasande fläckade den nyföddas ansikte med de tysta tårar som långsamt rann nedför hennes kinder och kände en egendomlig avund att det inte var hennes eget liv som släckts så fint och stilla. Då hon satt så kände hon ett starkt behov av att tala om sitt liv för någon. Hon ville formulera sin historia i ord, om än kort och torftigt. Sedan ville hon lämna detta jordiska liv och förenas med sin mor, far och dotter.

''Jag brukade älska att springa. Hon tog ett djupt andetag och fäste blicken på Mama Juliet. ”Mina bröder och jag arbetade tillsammans i min fars trädgård en bit från byn där vi bodde, inga pengar fanns att betala vår skolgång, men vi var lyckliga och sprang alltid när vi äntligen skulle hem igen. Jag minns att jag alltid pratade om världen utanför vår lilla by med min äldre bror, Simon. Nu bor jag utanför Kongo men det känns som om kriget fortskrider även här. Ibland känns det som om det enda som fyller min hjärna är tankar på krig och död och till vilken del av världen jag än reser kommer det ständigt förfölja mig.'' Kasande såg ner på sitt dödfödda barn, strök mjukt över den lillas kind. ''De Rwandiska soldaterna kom till vår by en morgon och många dödades, även min far. Mina bröder togs av armén men jag vet inte vad de gjorde med dem. Min lillebror David såg så rädd ut, jag ville skydda honom men de tog honom ifrån mig och släpade in mig i vårt hus.'' Flickans underläpp darrade till men blicken var lika stadig som vanligt. Hon berättade om våldtäkterna och hur hon på natten, efter det att soldaterna lämnat byn, sprungit genom mörkret i de snåriga skogarna. Hon hade sprungit tills hennes lungor inte längre förmådde dra in den fuktiga luften, hennes ben och armar var täckta av skrapsår och tills varje steg hon tog lämnade ett blodigt avtryck på den nästintill osynliga stigen som ledde henne till en plats hon inte kände. Kasande berättade hur hon under flera månader vandrat från by till by och genom nåd av andra människor tilläts bo i deras hus under några veckor innan hon återigen tvingades fly för att leta efter nya byar och goda människor. På något märkligt sätt lyckades hon många gånger undfly soldater som smög genom skogarna men allt för ofta hände det att någon upptäckte flickan och fick sina begär uppfyllda innan de lämnade henne sönderslagen och tom på marken igen.
Kasande såg ned på det döda barnet som såg ut att sova i hennes armar. Behärskat fortsatte hon berätta att hon träffat en vänlig gammal man som låtit Kasande stanna i hans hus under närmare ett och ett halvt års tid. Hon mindes inte hur hon kommit dit, men hon hade fått arbeta i mannens trädgårdar i utbyte för husrum och ett mål mat om dagen. Den gamle mannen hade inte mycket pengar och det dagliga målet av mat och tak över huvudet om natten var det enda han kunde erbjuda henne. De stunder Kasande behövde pengar till annat tvingades hon vandra till andra byar och städer där hon genom att sälja sig själv fick en slant till tvål för att tvätta sin kropp som inte bara kändes smutsig på utsidan, utan ända in till benmärgen. I denna by hade ännu inte kriget lämnat lika tydliga spår som i andra, men så kom tillslut den dag alla fasade för då män och pojkar sprang med vapen riktade mot byns invånare medan vinden på nytt drog med sig ljudet av skrik och förtvivlade böner. Kasande berättade att hon mindes hur hon sett några pojkar komma farande till byn, sittande på en jeep med gevär i händerna och cigarretter mellan de skrattande mungiporna. Innan slaget i huvudet som fått henne att tappa medvetandet hade hon bland ungdomarna på bilflaket skymtat ett ansikte hon tyckte sig känna igen.
''Soldaten var så lik min storebror, men uttrycket som klädde hans ansikte hade jag aldrig förr sett. Jag ber till Gud att mina ögon spelade mig ett spratt, Simon skulle aldrig tillåta någon förvrida hans hjärta på det viset men en känsla i magen säger mig att kanske hade även han blivit förlorad, precis som jag''. Hennes blick började flacka och glänsande tårar rann ur hennes ögonvrår, ned för halsen för att lägga sig som en glittrig liten pöl i gropen vid nyckelbenet och den undernärda axeln. ''Jag har hört rykten om barnsoldater och jag har själv sett dem, men om David och Simon...'' Rösten bröts och Mama Juliet kunde se flickans mödosamma ansträngningar att finna de rätta orden. ''Hur som helst så lämnade jag även den byn för att söka nytt skydd'' fortsatte hon. Kasande hade mött en flicka i sin egen ålder, hon hette Hawa och de fann kraft och styrka i varandra. Tillsammans hade de gått från den ena nedbrända byn till den andra där nästan inga människor fanns förutom de livlösa kroppar som var bundna vid pålar utan ögon i hålorna eller öron på sidorna. Händerna hade också många gånger huggits av och de såg hundar springa längs gatorna med människors fingrar mellan käkarna. Flickorna fann mat genom att rota igenom de kök i byarna som inte slukats av elden och delade på de smulor som fanns kvar efter soldaternas intåg. Kasande satt tyst ett ögonblick, lade sedan sin dotter omsorgsfullt på madrassen framför sina knän och knäppte händerna på den fortfarande svullna magen.
''Jag insåg att min kropp började förändras, jag mådde ofta illa och magen började bli större. Att jag lyckats bli med barn var inget jag förvånades över, det var nästan som om jag väntat på att det skulle ske. Jag visste inte alls vem fadern var, hur skulle jag kunna det? Hatet till ett oönskat barn började växa i samma takt som fostret inom mig.'' Hon såg ned på dottern, hennes eget kött och blod, blandat med en man vars ansikte hon inte mindes. Kasande berättade att de människor de stött på talat om läger i grannländerna dit de kunde fly. I månader smög hon tillsammans med Hawa fram genom Kongos skogar, frågade sig fram till närmaste flyktingläger. En natt hade de väckts av några soldaters marscherande genom den öde by vilken de tagit skydd i. Männen hade upptäckt dem och hon berättade hur de i panik sökt sin tillflykt i skogens mörker. ''Jag vågade inte se bakåt. Jag sprang det fortaste jag kunde i förhoppningen om att Hawa var bakom mig men när himlen började ljusna upptäcke jag att soldaterna som jagat mig var borta och det var min enda vän också. Fastän jag ropade på henne hördes inga svar och tillslut tvingades jag fortsätta min vandring till Uganda ensam och… och här är jag nu.''
Det var femton månader sedan Kasande låtit sin historia talas om för den äldre kvinnan och hennes dödfödda dotter var begravd sedan länge. I utkanten av flyktinglägret fanns en kyrkogård som till människors bävan fylldes av nya lik varje dag. Där låg nu ett spädbarns ruttnande kropp, begravd under jorden på samma sätt som den unga moderns själ begravts under självbehärskad vånda och den okände faderns vetskap om sitt avlidna barn.

David
2003

Den tolvårige pojken knuffade sig fram genom myllret av människor, ursäktade sig då han trampade någon på tårna men vågade inte möta någons blick med den tomhet som fortfarande gapade som stora hål i hans mörkbruna ögon. Det var vid middagstid, solen stod högst upp på himlen och av människors skuggor syntes bara några centimeter. Det luktade unket fastän de var utomhus. Stanken av svett, smuts och illaluktande andedräkter blandades med lukten av sopor och doften av nylagad chapati. David såg några barn i hans ålder sitta på en liten plan jordyta och koncentrerat kasta små glaskulor. Den ene pojkens kula slog mot en yngre flickas och han skrattade till förtjust över segern. David drog sig till minnes hur han också brukat spela kula med sina vänner i byn, men det var längesedan nu och minnena från hans hem började allt mer blekna. Han ville gärna fråga om han fick leka med dem, men rädsla och blygsel hindrade honom. Förresten så var han inte ett barn längre, han hade blivit en man och män spelar inte kula. Han var också rädd att de skulle kunna se igenom honom. Skulle de förstå allt hemskt som han gjort? För den unge pojken kändes det som om de vidriga ting han utfört strålade igenom honom så att alla som mötte hans blick skulle förstå att han dödat många människor utan att själv riktigt veta varför. Hur skulle han någonsin få en vän igen? Han suktade inte längre efter drogerna, abstinensen släppte honom relativt snabbt, men mitt i den ensamhet han kände längtade han så efter att få låta de små fingrarna greppa om sitt vapen. Inte för att skada någon, men för att det var hans största trygghet och trots att människorna omkring honom var flyktingar som han själv kunde han inte lita på någon av dem, i synnerhet inte de vuxna.
David hade bara för några dagar sedan anlänt till det stora flyktinglägret i Uganda och allt var nytt för honom. Han hade inte träffat civila människor på närmare fem år, i varje fall inte utan att rikta ett gevär emot dem och tvinga dem till marken. Den unga pojken var så nedbruten på insidan att en utomstående aldrig skulle kunna förstå hur en en sådan liten varelse kunde bära på så mycket ånger, hat, sorg och självförebråelse. Utan att själv inse det var hans själ förstörd och allt tack vare vuxna människor som inte brydde sig om något annat än sina egna själviska begär eller vad de trodde var goda gärningar som de gjorde för ''sitt lands skull''.
Som soldat hade David fått lära sig att hantera vapen, att sniffa ur limflaskor och att de små tabletterna som gjorde honom alldeles yr i huvudet, men modig och stark, fanns i mängder. Under dagarna vandrade de genom skogar och fält för att angripa hem och skolor och på nätterna dansade de till tung hip hop musik med cigarretter mellan läpparna och limflaskor upptryckta under näsborrarna. De som visade motvilja till detta eller inte lydde order blev misshandlade och en del pojkar brutalt bortförda för att aldrig komma tillbaka. I början hade Simon blivit slagen många gånger på grund av hans vägran till våldsamma handlingar och David hade varit så rädd att hans storebror en dag också skulle bli bortförd. En kväll hade han gråtit, vädjat till Simon att aldrig försvinna, att aldrig lämna honom ensam. Efter den kvällen visade Simon inte längre någon motsträvighet inför Överste Agabas önskningar.

Tolvåringen mindes faktiskt inte mycket av vad som hänt under de fortskridande åren men första gången han sköt en kvinna i bröstet och synen av hennes panikfyllda ögon då hon fångade hans blick skulle David aldrig glömma. Han var nio år då, bilden av kvinnan hade etsats sig fast som en tatuering på näthinnan och trots att han fick mycket beröm för sitt stordåd och klappar på axeln av de äldre soldaterna började en klump av avsky och vämjelse bildas i hans hals. Den känslan hade inte lämnat honom sedan dess utan vuxit sig allt större. Det första året hade David sökt sig till Simon och legat innesluten i sin storebrors armar under nätterna, men ju längre tiden gick och ju fler liv som släktes inför pojkens ögon eller av hans egen hand, desto mer tillbakadragen blev han. Det var då tomheten började ta form bakom hans ögonlock och David bäddade omsorgsfullt in sitt inre som om det vore av glas, isolerade sig från allt och alla, till och med Simon som förgäves försökte nå sin lillebrors hjärta.
Det var över ett år sedan Simon började tala om de där ''rehabiliteringscentren'' som skulle hjälpa David att återfå någon slags balans och mening i sitt liv. David visste inget om de centren, men de lät otäcka och han hade ingen lust att lämna armén som var det enda han kände till. Simon hade berättat att de inte tillät varken droger eller vapen på de områdena, men att en egen säng nog fanns att få och säkert mat varje dag. Kanske hade de dessutom en skola? Även om allt detta lät underbart var Davids hjärta hårt och tankarna förvrängda så till den grad att bara tanken på att lämna ifrån sig drogerna och vapnet fick honom att fyllas av panik. Hur skulle han skydda sig om inget vapen fanns till hands och vem skulle frukta honom om han inte kunde hota dem med annat än sina små knytnävar? Han mindes knappt känslan av nykterhet och att bo på ett hem med kravet att lyda vuxna han inte kände var oerhört skrämmande. Simon som också han fylldes av panik för Davids förtvinande hjärtas skull tjatade allt mer på sin lillebror om dessa center. Han visste inte var de fanns, men han hade hört talas om ett flyktingläger i Uganda och så länge David lyckades ta sig dit fanns hoppet om att han skulle nå ett av de hem som fanns till för att hjälpa just barnsoldater. Hans storebrors bästa vän Amos hade också gjort sina försök att övertala honom, men de var båda noga med att ingen annan hörde om de planer de smed för den lille pojken. David tycke det var underligt att han själv skulle behöva lämna armén när inte Simon och Amos gjorde detsamma, men de båda äldre pojkarna var så förtvinade att de kände det som om det inte fanns någon räddning för dem. David lät sig dock inte övertalas, i synnerhet inte när Simon själv skulle stanna kvar och det var dessutom farligt att lämna soldatledet. Överste Agaba hade ögon som en hök och hans undersåtar spejade alltjämt på de unga soldaterna, gjorde klart för sin ledare att de skötte sig som de skulle och gjorde som de blev tillsagda.

Det var inte förrän en natt för bara någon månad sedan då de slagit läger ovanligt nära gränsen till Uganda som David slutligen tvingades fly från den Rwandiska soldattruppen. De små tälten hade placerats precis vid kanten av en av Kongos vackra frodiga skogar och det var ovanligt svart just denna natt. Inga stjärnor syntes till på himlavalvet för att ge tröst med sina vackra ljusglimtar och ingen måne lyste upp de vilsna människornas stigar. Himlen hade öppnat sig, stora regndroppar sköts som pilar ned mot marken och tillät ingen eld att brinna. De svarta molnen brakade ihop över jordskorpan så att det lät som om även de krigade. David hade varit så trött den kvällen och ville inget annat än att äntligen få föras bort av sömnen men när Simon plötsligt bad att få tala ostört med sin bror följde han motvilligt efter. Tolvåringen leddes ut av sin numera artonåriga bror och tillsammans gick de genom det piskande regnet in mot den mörka skogen. Simon var ovanligt tyst, han hade en pistol instucken mellan ryggen och byxlinningen och David märkte sin brors stela hållning. Trots mörkret och regnet som strömmade över ögonen kunde han se sin brors spända käkmuskler och bestämda men ängsliga blick. De båda pojkarna vandrade i flera minuter utan att yttra ett ord och när den äldre av dem slutligen stannade gjorde den yngre det också. Simon vände sig mot sin bror, omfamnade honom i en lång obesvarad kram och kysste honom kärleksfullt på pannan. Åskan dånade över deras huvuden och deras kläder var dyngsura av himlens tårar. David vågade inte yttra ett ord men klumpen i hans hals kändes större än vanligt och genom mörkret försökte han uppfatta meningen med detta i broderns ansiktsuttryck. Simons röst darrade då han för sista gången vädjade till sin lillebror att fly för sitt liv, springa nu när chansen fanns till flyktinglägret i Uganda som inte låg långt ifrån dem. Den yngre brodern började protestera som vanligt med instängda tårar som brann bakom ögonen men det var när Simons hand greppade tag om pistolen bakom hans rygg och av kärlek lyfte den mot sin lillebrors panna som David insåg att det inte längre gick att undvika denna fasansfulla flykt. Det var som om tiden stod stilla då de såg in i varandras ögon och Simons tårar strömmade hejdlöst nedför hans kinder och blandades med de kalla regndropparna.
''Snälla David...'' Han tog ett fastare grepp om det lilla objekt som redan tagit så många människors liv.
''Jag vill inte! Simon låt mig stanna, jag klarar mig inte ensam!'' Pojkens röst lät så liten och ynklig då han han förtvivlat sökte en utväg men hans storebror hade bestämt sig och i natten ekade ett skott som sköts upp i en stjärnlös himmel och fick både fåglar och David att förskräckt skrika till. ''Spring David, du kommer att dö här!'' Simon skrek nu och åskan dundrade genom hans försök att rädda sin bror. Flyktigt flög minnesbilder förbi Davids näthinna och han mindes hur han som liten brukat klättra upp på sin storebrors rygg och tvingat honom att springa det fortaste han kunde medan de skrattande fantiserat att Simon var ett flygplan. Ännu ett skott sköts i luften, Simon skrek igen och den tolvårige pojken fylldes av fasa för sin egen bror. Ljudet av ett tredje skott blandades med åskans dån och David lät nu benen föra honom varthelst de ville. I farten vände han sig om, såg för sista gången sin broders gängliga gestalt, nu hopsjunken på marken med händerna om huvudet, ropande ut sin sorg genom himlens tårar i den svarta natten. Och David sprang.

Livsgnistor och jordfästning

Kasande stod med en tom hink i handen längs ledet av människor som väntade på sin tur att få fylla upp dunkar och hinkar med vatten från den lilla brunnen i lägrets mitt. Hon hade väntat i nästan en halvtimme och än var det många personer som skulle pumpa de få liter av vatten som skulle räcka till tvätt, disk och matlagning. Ibland var kön så lång att vissa människor gick de dryga sju kilometerna för att fylla sina dunkar med brunt och smutsigt vatten från den lilla vattensamling som de delade med de kringvandrade korna. De som hade tur nog att bo där det var lite glesare med folk hade en egen, om än väldigt liten, trädgård där de kunde odla bönor och majs. Men jorden var överbrukad och knappt något växte i flyktingarnas omsorgsfullt omhändertagna trädgårdar. Runt omkring lägret fanns stora bananplantage fyllda av matookee, matbananer, men de tillhörde Ugandier och fick inte plockas av de svältande flyktingarna. Att stå i kö tillhörde dock vardagen för Kasande och hon var van vid att tålmodigt vänta på allt hon ville åstadkomma. Sextonåringen stod i ledet iklädd samma vita solkiga klänning med de rosa blommorna som när hon först kom till lägret. Hon betraktade de som traskade förbi vattenpumpen när hon mitt i folkvimlet såg en ung pojke som stirrade på henne från ett tjugotal meter bort. Hon blinkade till och hinken hon greppat om föll till marken samtidigt som hon tappade andan. Såg hon i syne? Pojkens kropp var längre och ansikte såg visserligen äldre och kantigare ut än vad hon mindes sin brors, men så var det ju också fem år sedan hon såg honom sist och Kasande insåg plötsligt hur mycket hennes lillebror måste ha vuxit sedan dess. Pojken var oerhört lik hennes underbara David och stående mitt i folkvimlet med händerna i de slitna jeansens fickor stirrade han på henne med ett tvekande ansiktsuttryck. Kasande visste inte om hon vågade närma sig den unge pojken men när dennes ansikte sprack upp i ett leende och blottade en tandrad som saknade den högra framtanden sprang hon emot honom med öppna armar, livrädd för att det hon nu upplevde skulle vara en dröm hon alldeles strax skulle vakna ur. David började springa han också, skratt och tårar bubblade på samma gång upp ur honom och äntligen omslöts han än en gång av den där trygga famnen som så många gånger vaggat honom till sömns och tröstande hållit om hans huvud då han varit ledsen. Kasande skrattade hon också och människor runt omkring stannade leende upp för att beskåda det kära återseendet mellan de föräldralösa syskonen. De kramades och kysste varandras pannor, systerns tårar blandades med broderns och för första gången på flera år fylldes bägge av en autentisk lycka och glädje. De hade efter alla omöjliga odds återförenats och från den stunden skulle inget annat än döden någonsin kunna separera dem igen. Kasande backade undan och betraktade sin lillebrors förändring och likaså gjorde David. Tänk att de hunnit växa så mycket på fem år och att hela deras liv och världsbild förändrats så avsevärt. Kasandes läppar rörde sig fort då hon återfått glädjen i att tala och hon frågade tusen gånger om hur hennes lillebror mådde för att försäkra sig om att han inte var sjuk eller skadad. Hon ledde David till sitt tält som nu varit hennes hem i över två år och med rykande koppar fyllda av nykokt chai slog de sig ner på en sliten madrass under en hålig presenning för att med låga röster och djupa suckar återberätta de värsta åren i sina liv. Kasande uteslöt våldtäkterna och den dödfödda dottern, men förklarade för sin lillebror hur hon vandrat från by till by, gömt sig för alla kringvandrande soldater, arbetat hos den gamle mannen och träffat Hawa, hennes enda jämngamla vän under dessa år som till systerns stora sorg försvann. David berättade i sin tur om vad barnsoldaterna beordrades utföra, om vapen, droger och död och om hur Simon tvingat honom att fly samtidigt som han själv stannat kvar i armén. Kasandes hjärta brast då hon hörde de ord som talades om hennes storebror och ovissheten om den pojke med gevär i händerna hon en gång sett på flaket av en jeep bekräftades. I timmar samtalade de, grät och skrattade då underbara minnen från förr kom på tal. Ända tills solen stod lågt på himlen och kastade sitt varma gyllene sken över Afrikas landskap talade de om livet i hembyn och Kasande berättade återigen för sin lillebror hur hans högra framtand hade försvunnit, för det var en av faderns favoritberättelser. David presenterades för Mama Juliet som blev överförtjust av att träffa sin gode väns lillebror och tillsammans satt de alla tre för att tala om livets oberäkneliga vändningar och den diffusa framtiden som låg framför dem. Tillslut gömde sig solen helt, den rostiga lyktstolpens elektriska sken tändes och storasystern somnade med armarna om sin lillebror, en aning lättare om hjärtat och utan drömmar.

Under de följande fyra månaderna fick de båda syskonen på nytt återuppleva vackra minnen av deras alldeles för korta barndom som ännu inte fullkomligt sopats undan av den brutala verklighet som nu fyllde deras sinnen. Dessa dagar var många gånger svåra då de gång på gång påmindes om hur olika de kommit att bli och hur mycket de missat av varandras liv men David och Kasande fick möjligheten att på nytt lära känna varandra och bandet som varit så starkt mellan dem bland Kongos böljande kullar knöts på nytt. Om livet trots allt innehöll någon slags befängd rättvisa skulle de tre syskonen återförenas och leva goda liv i ett fredligt land tills de slutligen skulle ta de där sista andetagen, gamla och grå med ljuvliga minnen inneslutna som gömda skatter i deras hjärtan. Men livet är, som nästan allt annat i denna värld, irrationellt och den rättvisa som så många människor längtar efter, tycks så ofta inte låta sig fångas. För Kasande, David och Simon tycktes rättvisan gömma sig och livet behandlade dem hårt och obarmhärtigt ända till den dag kom då de slutligen fylldes av den fullkomliga frid som de så starkt längtat efter, friden att inte längre finnas till. Kongo-Kinshasas landyta var fortfarande täckt av väldiga kullar och berg, gröna träd och djur som med dundrande steg sprang över savanner. I skogarna sjöng fåglar lika vackert som innan krigets början, men skogarna var nu fyllda av ruttnande lik och människor på flykt. I de en gång klara floderna kunde en nyans av rött urskiljas och på gator låg askhögar av brända hem och människor. Flyktinglägret i Uganda var fylld till bredden av personer som kämpade för sin överlevnad på en plats där mat, vatten och mediciner var bristvaror, där hundratals våldtäkter registrerades varje år och sjukdomar spreds likt giftet från ett ormbett. Trots att många av de tusentals hemlösa människorna fortfarande bar på ett hoppfullt hjärta och omgavs av personer utsända för att hjälpa krigsoffren, var det en oerhört svår plats att leva på.
Under en kort tid hade David fått vara ett barn igen, de tomma ögonen hade återfått någon slags livsgnista och hans sargade kropp och själ hade fått omslutas av Kasandes armar. Men orättvisan var alltjämt där och samma kropp som äntligen fått begravas i sin storasysters famn hade nu begravts under jord. Pojkens död var, som för de flesta av dessa miljontals människors, orsakade av undernäring, sjukdomar och ett alldeles för sårat inre. Kasande vars händer själv grävt sin lillebrors grav bredvid det barns som en gång förlösts ur henne blev om möjligt än mer bitter på livet och den lilla gnutta av glasskört hopp hennes ande erhöll dog tillsammans med brodern.
Kasande uthärdade allt med lugn och självbehärskning så som det fallit på hennes lott att göra som flykting men inom henne fanns en storm som rev upp, tjöt och slet sönder allt som fanns gömt bakom en sargad bröstkorg. Kasande skulle komma att växa upp till en vuxen kvinna i samma tält och flyktingläger, i väntan på att återfå sitt hem i östra Kongo-Kinshasa där hon ännu en gång hoppades få se de berg som täckte vyn från deras hemby. Berg omgivna av en orange slöja av dimma som lyftes från marken upp mot en himmel där eftermiddagssolens strålar alltid tyckets få bananplantagen att stråla av grönt och guld. Men faktum är att flickans ögon aldrig skulle få se den underbara vy de så starkt längtade efter.

Den artonårige Simon skulle aldrig få chansen att låta tårar falla ned på sin döde lillebrors grav och han skulle aldrig någonsin få tala om det stora gåtfulla havet med sin kloka lillasyster igen. Simons fingrar var alltför vana vid greppet om ett vapen, hans ögon hade sett så mycket lidande och vart han än satte fötterna tycktes han höra det klirrande ljudet av tomma patronhylsor som stötte mot varandra på en mark där inget växte mer än högarna av de nedbrända livens aska. Bomullen i den unge soldatens kläder var mörk av andras blod och smutsen av hans otvättade kropp. Den där dagen på fältet år 2003 i Kongo-Kinshasa hade tystnaden till slut omringat honom som en kompakt mur och hans tankar hade förts till sina syskon. Livet för Simon, Kasande och David är dessvärre inget unikt liv och ett så våldsamt uppbrott med lyckan kan i vår värld klassas som vanligt. Till vilken nytta dog denna familj och till vems välmående fick dessa barn lida? Till vem på denna raserade planet gavs glädjen i att tvinga miljontals människor på flykt från sina hem, mot en framtid där ljus och hopp knappt kunde urskiljas från misströstan och hungern efter både mat och trygghet? Finns det någon som fylls av en sådan lystnad till makt att det inte längre spelar någon roll om dennes medmänniskor inte har annat än trasor på kroppen eller ens vatten att tvätta dem i? Det är märkligt att det finns människor som har auktoriteten att förvränga både barns och vuxnas sinnen till den grad att de själva agerar likt de monster som skapade dem. Faktum är att det aldrig funnits så många soldater i världen som det finns i detta nu och aldrig har så många människor fått lida för något så bisarrt som en nations auktoritet och ekonomi. Är det ett obegripligt hat gentemot varandra som driver de makthavande människorna i världens länder att förklara krig eller är det en vanställd kärlek och ett förvridet begär till varandras rikedomar? Vad driver egentligen människor att skapa vapen avsedda till massmord och blir dess skapare lyckligare av pengar som färgats röda av de dödas blod? Det brutala krig som utspelade sig i Kongo-Kinshasas berg, dalar, byar och städer är för utomstående icke greppbart. Aldrig kan någon på djupet förstå hur många människors liv som krossades, likt skalbaggar under militärkängor. Aldrig kan någon förstå det blödande sår och den bottenlösa sorg som fyllt landet och dess invånare till bristningsgränsen. Och aldrig kan någon förstå vad som egentligen gömmer sig bakom berg och brustna hjärtan.