Sorgen
Sorgen är förförande och givmild.
Hon påminner oss villigt om det vackra vi en gång hade.
Färgsprakande tavlor målar hon för vår syn, människor och platser vi ännu älskar.
Hennes ord talar om sanningen, obarmhärtigt skildrar hon våra förluster.
Sorgens ljuva röst ekar i våra kranier, hon lockar oss till lystnad.
Likt vågor låter hon minnen skölja över våra hjärtan.
Våldsamt kastas de mot dess skal, som havets kyssar på hårda klippblock.
Hon kväver oss i askan av vår lycka, hon föder oss med besvikelser.
Sorgen är lojal och skoningslös.
Hon är olik andra sinnesstämningar som kommer och går.
Hennes närvaro är beständig, med svala armar håller hon oss tätt intill sig.
Hennes klädnader är vävda av saknad, våta av våra tårar.
De droppar där hon går fram och lämnar ett spår av brustna drömmar.
Sorgen är svartsjuk. Hon låter sig inte underkuvas glädje och skratt.
Hon bultar på våra dörrar, klättrar över våra murar.
Hon sätter sig på tronen av våra känslor, blickar ut över förfallna rikedom.
Sorgen är tilldragande och oumbärlig.
Villigt öppnar vi dörren för henne, vi välkomnar hennes sanning i våra liv.
Vi låter våra tårar falla mot hennes axel, vi väver hennes klädnader av vårt vemod.
Undergivna leder vi Sorgen till vår tron av känslor och ber henne att regera.
Hennes ord skär i oss likt glasskärvor vid vår vädjan att återge våra förluster.
Hellre än att överge minnena av det det liv vi en gång trodde att vi kunde få väljer vi att underkastas hennes välde.
Utan Sorgen är vi rädda att glömma bort det vi förlorat, men ännu älskar.
Utan Sorgen minns vi kanske inte längre de människor som en gång fanns i våra liv och ännu borde finnas.