Markusevangeliet 5:24-34
Med darrande händer greppade kvinnan ett lerkrus med vatten och fuktade sina torra läppar. Solen strålade obarmhärtigt över Galileen och inuti det lilla tegelhuset hade värmen stigit till en nästan outhärdlig temperatur. Svetten skimrade likt pärlor på hennes panna och den blå vävda sjalen som tidigare täckt hennes hjässa hade sjunkit ned till axlarna. Det mörka lockiga håret krusade sig runt hennes ansikte där hon satt lutad över ångan från en stor gryta. Doften av kryddor och eld fyllde rummet och röken från den öppna eldstaden fick hennes ögon att tåras. Kvinnans händer skälvde på nytt då hon sänkte lerkruset till jordgolvet igen. Hon stannade upp och lät den lätta brisen från dörröppningen röra vid hennes alldagliga och allt för bleka ansikte. Den svala vinden förde med sig ljudet av människors samtal, fårs bräkande och vågorna från sjön som mjukt slog mot strandkanten.
Om det bara kunde bli lite svalare, tänkte kvinnan, suckade och torkade sin panna med hörnet av sin sjal. Hon fattade tag om en träslev och började långsamt röra bland grönsakerna i grytan. Då hon satt så vandrade hennes tankar vida omkring, så som de alltid gjorde då hon var ensam i sin brorsdotters hus. Kvinnans egna hem hade för längesedan sålts tillsammans med allt annat hon ägde, i hopp om att kunna betala människor som skulle hjälpa henne att bli fri från sin plågoande. Till sin stora sorg kunde hon efter tolv år inget annat än acceptera fattigdom, sitt beroende av andras välvilja och sin sjukdom som aldrig tycktes vilja ge vika. Ändå hade nu denna acceptans börjat rubbas och hopp om hälsa och frihet börjat nästla sig in i hennes brustna hjärta. Under lång tid hade hon kämpat emot denna tillförsikt och omsorgsfullt skyddat sin sorg eftersom hon visste att hennes hjärta inte skulle överleva ännu ett söndersmulat hopp.
Ändå kunde hon inte fly undan känslan av att denna gång var annorlunda, nästan som om någon manade henne att våga tro på frihet igen. Hade hon inte själv sedan barnsben sett den förlamade gamle mannen sitta utanför templet och tiggt om människors mynt och välvilja? Hade hon inte för bara några dagar sedan sett honom stadigt vandra genom torget och leende talat med människor om denne man som helat honom?
”Jesus” sa hon lågt för sig själv. Det var så denne man kallades. ”Ett så vanligt namn här omkring”.
Kvinnan greppade tag i pallen hon satt på för att dra den närmare eldstaden. Med förskräckt min drog hon handen till sig igen, den var våt och röd av de aldrig sinande blödningar som tillsammans med livskraften rann ur hennes kropp. Snabbt reste hon sig upp och såg på pallen som var täckt av mörkt blod. Hade blodet redan sipprat igenom de tygremsor hon så omsorgsfullt bundit om sitt sköte? Utmattad sjönk kvinnan ihop på jordgolvet, yr av den plötsliga rörelsen och hon skänkte en tacksam tanke till sin brorsdotter som gått till marknaden i hennes ställe. Trots att den klänning hon bar var tätt vävd i mörkaste lintråd skulle hon inte kunna möta människors blickar om hon lämnade ett spår av bloddroppar på sina klädnader eller på marken efter sig. Skammen skulle var outhärdlig och drömmen, om att en man en gång skulle be om hennes hand, gå förlorad. Hon visste i sitt hjärta att den drömmen redan var förlorad, för aldrig skulle hon låta någon få komma henne så nära. Vem skulle åtrå en kvinna som inte längre kunde vandra till marknaden utan att benen tycktes ge vika för yrseln och utmattningen som likt hårda vågor mot klippblock kastades mot henne? Hon drömde om att en dag få vandra genom staden, i vita klädnader, stadig och utan rädsla. Kvinnan suckade och slog undan den infantila önskan. Men plötsligt såg hon den gamle mannens leende ansikte framför sig. Kanske var inte hoppet ute ändå, bara hon fick träffa denne man som sades kunde bota alla sjukdomar.
Vinden tilltog och hon hörde hur den drog med sig starkare ljud av människors rop. De lät upprymda och glada och med tårfyllda ögon kunde kvinnan genom röken skymta en stor folkhop som vandrade förbi. De verkade vara på väg till strandkanten och hon reste sig upp igen, långsammare denna gången. Hon slutade med ens andas.
Kan det vara..? men innan hon hann avsluta sin tanke skymde en skugga ljuset från dörröppningen.
”Han är här!” kvinnan ryckte till. Brorsdotterns rosiga ansikte hade plötsligt dykt upp framför henne. ”Han är här!” upprepade hon, och nästan skrek i sin iver. ”Jesus! Kom och se!”
Med ben som knappt bar henne och med hjälp från sin unga släkting banade kvinnan väg så snabbt hon kunde mellan folkvimlet, i riktning mot sitt sista hopp om helande. Den blödarsjuka kvinnan hade förr aldrig sett denne Jesus med egna ögon och hon flackade med blicken för att få en skymt av den man människorna följde. Det gick inte att ta miste på vem av alla dessa män som kallades Jesus. Han bar inte kläder som passade en mäktig man, som kvinnan så många gånger hade föreställt sig. Trots att hans yttre gav sken av en vanlig man av denna tid och plats fanns det inget vanligt med den utstrålning som liksom sken omkring honom. Aldrig förr hade kvinnan sett en människa med sådan ödmjuk auktoritet och hans sätt att se på människor var olikt alla andras.
Nu vandrade han leende fram längs strandkanten och ryggade inte tillbaka för de människor som försökte röra vid honom. En av synagogföreståndarna klev ut framför Jesus som stannade för att lyssna till vad mannen hade att säga. Föreståndaren såg upprörd ut, men kvinnan kunde inte uppfatta vad de talade om. Hennes ben skulle snart ge vika för utmattningen och hon fick uppbåda all sin kraft för att inte falla till marken och bli trampad på.
”Ser du de två männen som går närmast bredvid honom?” hörde hon brorsdottern fråga som pekade i riktning mot dem. ”Det är Jesus närmaste efterföljare, jag har sett dem tillsammans med honom innan”. Den mäktiga mannen började vandra igen och folkhopen manade kvinnan att göra detsamma. Med ens ville hon gråta då hon kände hur våta rännilar rann nedför hennes bara ben och hon fruktade att någon skulle se det blodspår hon lämnade efter sig. Hon såg på sin brorsdotter som höll ett stadigt tag om den äldre kvinnans midja.
”Jag måste komma närmare honom, hjälp mig att komma närmare”. Brorsdottern nickade allvarligt, började knuffa dem båda igenom folkvimlet och plötsligt stod han där, endast någon meter ifrån henne.
Om jag bara får röra vid hans klädnader kommer jag att bli frisk, tänkte hon och sträckte ut en darrande hand. De fingrar som ännu var mörkröda av torkat blod snuddade vid hans mantel och med ens tycktes hennes omgivning att upphöra existera. Kvinnan tappade andan då en okänd men ljuvlig känsla sköljde över henne, likt varmt vatten. Plötsligt kändes hennes sköte torrt och de blödningar som runnit ur hennes kropp tillsammans med hälsa och lycka, hade upphört. Ny kraft fick hennes händer att sluta darra och mattheten som varit hennes trogna följeslagare under så lång tid lämnade henne. Chockad kände kvinnan hur glädje och styrka banade väg in till hennes trasiga själ och hon hänfördes över det under hon nu fått vara del av. Någon knuffade henne, hon väcktes ur sin häpnad och drogs tillbaka till det tumult som omgav henne. Kvinnan såg upp mot den man vars klädnader hon rört vid och såg hur denne stannade upp, vände sig om och sökte med blicken över folkmassan.
”Vem rörde vid mig?” sa han en aning förbryllad och kvinnans glädje byttes med ens till förskräckelse. Hade han upptäckt att hon så girigt sökt hans hjälp att hon tagit den från honom utan att be om lov?
”Mästare, det är många som knuffas och tränger sig på överallt” sa en av hans efterföljare men Jesus avbröt honom. ”Nej det var någon som medvetet rörde vid mig, för jag kände att det gick kraft ur mig”.
Nu hade hela folkhopen stannat och tystnaden spreds efter det att denne man talat. Kvinnan som efter några sekunders tvekan förstod vad hon måste göra, gick med skälvande steg fram till mannen och satte sig på knä inför honom. Hennes klädnad var fortfarande våt av blod och lämnade röda märken på hennes fotsulor då hon satte sig på den.
”Herre” uttalade hon med svag röst och sänkt huvud. ”Förlåt mig, Herre, men jag har lidit av svåra blödningar i många år och har länge önskat att få be om din hjälp”.
Hon sänkte huvudet ytterligare några centimeter, snuddade nästan med läpparna på den upptrampade marken. ”Jag tänkte att om jag bara får röra vid din klädnad så skulle min kropp bli fri från dess plåga och det blev den. Jag är nu frisk”
Mannen tog ett steg närmare kvinnan. Utan att se på denne Jesus kunde hon känna en slags kraft som gick ut ifrån honom, en kraft som inte ingav henne fruktan, utan snarare en väldig frid. Förvirrat blickade hon upp och möttes av ett ansikte som inte endast utstrålade ödmjukhet och vänlighet, utan även kraft och stabilitet.
”Min dotter” sa han med road stämma. ”Va inte orolig! Din tro har hjälpt dig, gå i frid”. Nu log han brett och de besynnerliga ögonen blev till smala springor. Mannens ögon var inte som andra mäns hon blickat in i. Efteråt kunde hon inte minnas om de varit gröna eller bruna men ljuset som tycktes stråla ur dem skulle för evigt finnas framför hennes näthinna. I de ögonen fanns något vilt och vackert, kraftfullt och starkt men också en strimma av sorgsenhet. En hand lades försiktigt på Jesus axel som vände sig om på nytt mot sin efterföljare. Efter ett ögonblick vandrade de vidare igen och folkhopen följde deras spår. Kvar satt kvinnan och brorsdottern en lång stund efter det att Jesus lämnat platsen. Hon förmådde inte röra sig, trots att yrseln och mattheten var borta tillsammans med blödningarna. Hänförd satt hon där med känslor och tankar som inte ville stilla sig. Aldrig förr hade hennes inre fyllts av en sådan salighet och aldrig förr hade både hjärta och sinne känt sådan frid. Ändå var det inte det kroppsliga helande som fyllde henne med glädje, utan mötet med den man som helat henne. Efter en blick i hans ögon skulle inget bli sig likt. Det var som om hennes själ tvättats ren i samma stund som hennes kropp. Så reste hon sig slutligen upp, nekade brorsdotterns utsträckta hand. Leende och stadigt började hon vandra - i riktning mot mot ett nytt liv.