linn felicia

En gång fanns ett väldigt kungarike i ett land långt bort från vårt eget. Där rådde en kung och en drottning som ivrigt väntade på att deras första barn skulle få komma till värden. Under en sällsamt stormig och svart natt då inga stjärnor syntes och ingen måne fanns att lysa över rikets ståtliga slott föddes till slut en liten prinsessa. Till kungaparets stora häpnad såg den lilla prinsessan inte alls ut som en prinsessa. Hon såg i ärlighetens namn inte riktigt ut som ett vanligt spädbarn alls. Aldrig förr hade kungen och drottningen blickat ner på en sådan ful och anskrämlig liten varelse. 

Barnets huvud hade en ojämn form med tunna svarta hårstrån som satt utspridda i små tofsar. Under ett par buskiga ögonbryn satt utstående ögon som skelade åt olika håll och öronen var redan lika stora som hennes fars. De små kinderna var insjunkna och i munhålan satt redan en enda gul tand som trots att munnen vara stängd lade sig över den knappt synbara underläppen. Barnets kutryggiga kropp var täckt av en rödflammig hud och magen var full av lila vårtor. Fötterna var för stora för den späda kroppen medan knytnävarna tycktes vara alldeles för små. Till kungaparets ytterligare förvåning grät inte barnet då det öppnade munnen utan lät höra det mest ljuvliga skratt som någonsin klingat genom slottets salar. Barnets skratt fyllde föräldrarna med glädje och kärlek och de valde att döpa sin dotter till Alima som trots sitt frånstötande yttre skulle visa sig äga en inre skönhet som kungariket aldrig förr skådat.
Åren gick och prinsessan Alima var nu en ung kvinna, fulare än någonsin men med ett vackert hjärta och strålande ögon. Innanför slottets väggar betraktades Alima som en förtjusande person där varje människa som hörde hennes underbara skratt fylldes av fröjd och ljusa minnen. Slottets betjänter och kokerskor hade efter en tid lärt sig att älska prinsessan eftersom de sett flickan växa upp och inte endast fått erfara hennes vanprydda utsida utan även hennes älskvärda insida. Annat var det dessvärre då Alima sökte äventyr utanför slottsmurarna. Folket i staden hade varken fått vänja sig vid prinsessans utsida eller fått erfara hennes inre skönhet och därför kastade de långa blickar efter henne där hon vandrade fram. Deras skärrade miner vid åsynen av prinsessan sårade henne och i rädsla för folkets åsikter tog hon istället sin tillflykt till skogen där träden och fåglarna inte värderade henne utifrån det yttre. Där satt hon tills solens sista strålar föll nedanför horisonten och drömde om att en gång få bli betraktad som en vacker kvinna.
Nu var dagen kommen för en ung prins och dennes familj från ett fjärran land att besöka staden. De sades att prinsen var mycket stilig och Alima hade iklätt sig sin vackraste silkesklänning i hopp om att prinsen trots allt skulle finna Alima betagande. Hela slottet hade fyllts av betjänter som pyntat de väldiga salarna med blommor och skimrande gobelänger och nu öppnades de väldiga portarna till ljudet av trumpeter. In steg en äldre man och kvinna som log och vinkade till stadens människor som hade kommit för att beskåda besökarna. Efter dem kom en hel skara betjänter som bar på drottningens långa klänningssläp. Slutligen stegade en ung, stilig man in genom porten och Alima förstod att detta måste vara prinsen. Ryktet om hans elegans var riktigt och för ett ögonblick glömde hon bort sitt egna motbjudande utseende i beskådan av prinsens uppenbarelse. Åh vad hon önskade att prinsen skulle tycka om henne. Men så plötsligt fick besökarna syn på prinsessan och hela släptåget av kungligheter och betjänter stannade upp. Storögt och med gapande miner stirrade de på Alima som nu påmindes om vad de såg. Hela salen tystnade i väntan på deras reaktion. Prinsessan såg på prinsen som öppnade munnen i ett ljudlöst skri och efter några sekunders förtegenhet började han skratta, ett genomträngande och gällt läte som ekade i den stora salen. Besökarnas betjänter följde i hans spår och åskådarna som samlats lät undslippa höga skrattsalvor. Drottningen fnittrade med händerna för munnen och kungen frustade snart av sitt kvävda garv. Trots föräldrarnas skärrade och argsinta tillsägelser skrattade nu nästan hela slottet åt dotterns anskrämliga gestalt och med tårar som brände bakom ögonen sprang Alima ut genom slottets portar mot sin tillflykt i skogen. Prinsessan sprang så snabbt hon förmådde med sina krokiga ben och stora fötter. Tårarna rann nedför de insjunkna kinderna och hon kunde inte längre se vart hon var påväg. En trädrot fick henne att snubbla och den ynkliga kroppen föll för att sedan med väldig fart rulla nedför en lång och brant sluttning. Med en dov duns landade Alima slutligen på plan mark. Hennes silkesklänning var förstörd, ansiktet täckt av jord och det värkte i huvudet då hon jämrande reste sig upp.
Hon hade sprungit djupt in i skogen och befann sig nu i en mörk dunge som hon aldrig förr sett. Medan hon stod där, villrådig och gråtande kunde hon plötsligt höra porlande vatten och en mjuk viskning som tycktes kalla hennes namn. Prinsessan snurrade skräckslaget runt och blickade till sin häpnad upp på ett väldigt klippblock som tornade upp sig mellan träden. Då hon gick närmare kunde hon se att det var en uråldrig fontän, med utsökta mönster inristade i den vita stenen. Den var utsmyckad med gnistrande ädelstenar och pärlor i olika färger och vattnet som skimrade likt diamanter fick omgivningen att bada i blått ljus. Med hänförelse steg Alima närmare för att blicka ned i det gnistrande vattnet och då hennes skelande ögon mötte den spegelblanka vattenytan kunde hon se ett förbluffande vackert kvinnoansikte reflekteras. Hon vände sig förskräckt om för att se vem denna kvinna som stod bakom henne var men till sin förvåning fanns ingen där. Alima såg ner på vattenytan igen och istället för att se sin egna anskrämliga uppsyn reflekteras fanns där fortfarande det ljuvligaste och vackraste kvinnoansikte hon någonsin skådat.
Kvinnans långa svarta hår låg som en gloria kring huvudet, hennes hy var ljusbrun och klar, ögonen blå likt is, kinderna rosiga och de fylliga läpparna var röda. Med ens log kvinnan och en vit, rak tandrad uppenbarades. Sedan började spegelbilden tala. Hennes röst var mjuk och tilldragande då hon sa "Va inte rädd, Alima."
Det verkade som att rösten kom från djupet av fontänen, marken den stod på tycktes vibrera vid varje ord. Prinsessans röst skälvde då hon slutligen vågade fråga "vem är du?"
Nu log spegelbilden brett. "Jag är allt du nånsin önskat, kära du. Jag är önskningarnas fontän och jag är vis nog att tala om för dig hur du ska nå din högsta önskan".
Alima rynkade sina buskiga ögonbryn. Minnet om en stilig prins och en sal full av människor som skrattade åt henne fladdrade förbi hennes näthinna.
"Kan du tala om för mig hur jag kan bli en vacker kvinna?"
Nu skrattade spegelbilden, ett klingande ljud som ekade mellan träden.
"Vacker är du redan så att det räcker och blir över, kära Alima. Fallet med dig är att all din skönhet har etsats fast i ditt inre och inget finns kvar till ditt yttre".
Kvinnan talade om för prinsessan att de flesta människor i världen har en utsida och en insida som är både lite vackra och lite fula men för vissa har i stället all skönhet fastnat på antingen insidan eller utsidan. Alima, som har ett så motbjudande yttre har i stället välsignats med värme och ljus i sitt inre medan människor som till det yttre är skönare än någon annan har fått ett kallt och grymt hjärta. Förbryllad frågade Alima hur hon nu skulle gå tillväga för att få sin önskan uppfylld.
"Åh, det är enkelt!" Utropade kvinnan glatt.
"Du behöver helt enkelt byta plats på din inre skönhet och din yttre fulhet. Endast då sker en förtrollning som inte kan brytas såvida du upphör att varje dag välja din yttre skönhet framför din inre. Den bild du nu ser av mig är inte min sanna skepnad. Detta är din spegelbild Alima, om du väljer det."
Med ens försvann den vackra kvinnan och prinsessans egna ansikte blickade upp mot henne.
"Åh nej, snälla vänta!" Vädjade hon och slog med sin lilla knytnäve i det skimrande vattnet men kvinnan var borta. Så fästes hennes blick på något som gnistrade på fontänens botten. Alima sträckte ned handen i vattnet och fattade tag om föremålet. Det hon nu såg på var en rund liten spegel med ett skaft till handtag. Den var gjort av skinande silver med samma mönster inristade som på fontänen och på handtaget fanns små ädelstenar och pärlor i olika färger. Prinsessan blickade in i spegeln och såg sitt egna ansikte.
"Byta plats på min inre skönhet och yttre fulhet" sa hon låg för sig själv. "Bli ful på insidan för att bli vacker på utsidan".
Så satt hon på fontänens kant en lång stund innan hon med fasa insåg vad hon måste göra. Alima som hade ett vänligt och rent sinnelag var dömd till att bli en hjärtlös person för att få det sköna utseende hon alltid önskat. Och för en hållbar förtrollning måste hon leva sitt liv på det viset varje dag. Endast då skulle hennes skönhet spegla sig i det yttre.
Den fula prinsessan fann sin väg hem och det var med tunga steg hon vandrade genom stadsporten med nyfikna blickar och skärrade viskningar att möta. Hennes bedrövade sinne funderade över vad fontänen hade sagt och hon undrade om ett grymt sinnelag var värt att leva med för att få bli betraktad som en vacker kvinna. Då hon vandrade genom staden gick en äldre man förbi henne, han sneglade på Alima och hon kunde se hur han drog på munnen till ett hånfullt leende. Prinsessan kunde plötsligt inte hejda impulsen att ta prov på fontänens ord och med en röst som knappt bar förolämpade hon mannen. Denne spärrade upp ögonen och stirrade på henne med gapande mun. Alima lyfte upp den gnistrande silverspegeln hon burit på, såg sin spegelbild och slog med ett litet skrik händerna för näsan. Plötsligt hade Alimas stora krokiga näsa rätats ut och en söt liten uppenbarelse prydde i stället det fula ansiktet.
Prinsessan började springa mot slottet men stannade upp då hon såg en grupp unga flickor som halvhjärtat försökte dölja sina förskräckta ögonkast på Alimas vanprydda kropp. Efter att i ett ögonblick kämpat med sitt samvete ropade prinsessan en förolämpning till flickorna. Hon såg från deras bestörta ansikten till sitt eget för att upptäcka att de annars så utstående och skelande ögonen rätats ut, fått en mjukare form och samma isblå färg som spegelbildens i fontänen.
Nu glömde Alima alldeles bort de förolämpningar hon just uttalat. Ända tills solens sista stålar sänktes över slottets torn sprang prinsessan upprymd genom salar och gränder för att uttala hårda ord till var människa hon mötte. Medan hon gjorde detta växte hennes hår ut till ett långt svart svall, vita tänder växte fram, läpparna blev fylliga och den kutiga ryggen rätades ut. De stora fötterna krympte och hennes ynkliga kropp blev muskulös men finlemmad samtidigt som barmen svällde upp under den trasiga silkesklänningen. På detta sätt fortsatte prinsessan under en lång tid med den gnistrande silverspegeln ständigt i sin vackra hand för att beskåda sin egen skönhet.
Prinsessan gladdes så av förtrollningen som gjorde henne vacker att denna till en början betydde mer för henne än de sårade miner som täckte hennes familjs och vänners ansikten. Glädjen i att få etsa fast sin skönhet på utsidan av kroppen gjorde att Alima för en tid inte kände hur mörkret nästlade sig in i hennes inre och fick hennes annars så varma hjärta att långsamt frysa till is. Med tiden kunde prinsessan börja känna hur allt mer sorg kröp sig in i hennes inre i takt med att hennes yttre blev skönare. Ju vackrare hon blev, desto olyckligare blev hon och de människor som älskat Alima ryggade nu undan för hennes vackra men kalla blick. Det ljuvliga skratt som kunde få den mest sorgsna människan att vilja le hade nu bytts ut till ett förfärligt skri som fick de öron som hörde det att värka av smärta.
Då hon vandrade fram på stadens gator i sin skönhets skrud kastade folket förundrade och hänförda blickar efter henne men då Alimas ögon mötte deras ryggade även de tillbaka för det grymma uttryck som klädde det vackra ansiktet. Prinsessans insida var fylld av bedrövlighet som kvävde henne och den enda vän som fanns att bistå med tröst var den vackra men sorgsna kvinna som stirrade tomt på henne genom silverspegeln. Plötsligt upplevde hon sig vara fulare än hon varit innan hennes möte med spegelbilden i fontänens skimrande blå vatten.
Så kom slutligen den dag då prinsessan Alima insåg att ett liv med inre skönhet och glädje var mer värt att leva än ett liv med yttre skönhet och sorg. Med silverspegeln i ett fast grepp vandrade hon genom slottets salar för att med tårar i blicken falla på knä inför hennes kärleksfulla föräldrar och be om deras förlåtelse. Då hon gjorde detta föll med ens stora slingor från hennes långa böljande hår till marken och lämnade endast små svarta tussar kvar på hjässan. Hon kunde känna hur en strimma av ljus banade väg till hennes hjärta.
Hela dagen sprang Alima fram i korridorer och på gator för att be om förlåtelse till alla de människor hon sårat och för varje vänligt och rent ord som kom ur hennes mun blev hon allt fulare och lyckligare. En värme började äntligen spridas i hennes inre medan tänder föll av, ryggen blev kutig, vårtor växte fram på huden och ögonen började skela. Hon snubblade nästan då de stora fötterna växte fram igen och hon började skratta. Ett ljuvligt, klingande ljud bubblade upp ur hennes saliga bröstkorg och människorna som hörde det fylldes av förtjusning och började skratta med henne.
Vid skymningen stannade slutligen Alima, hon hade bett om förlåtelse till varje invånare i hela riket och de hade med glädje tagit emot hennes ursäkter för nu hade alla fått erfara prinsessans mjuka insida och härliga skratt. Alima lyfte silverspegeln till sitt ansikte och blev förvånad när hon såg att den söta lilla näsan fortfarande prydde det annars så fula ansiktet. Vem i kungariket hade hon kvar att visa vänlighet? Så förstod hon och ansiktet sprack upp i ett vanställt leende. Hon blickade in i sin egen spegelbild och bad om förlåtelse till sig själv. Hon bad om förlåtelse för att hon förändrat sitt sanna jag bara för att få bli betraktad som vacker av andra men mest av allt bad hon förlåtelse för att hon inte älskat sig själv. Den söta lilla näsan byttes ut till en stor, krokig och plötsligt sprack silverspegeln i hundratals små skärvor och de pärlor och ädelstenar som smyckat handtaget föll ned och studsade på marken.
Nu var Alima äntligen sig själv igen och jublande insåg hon att det fanns ett par ögon som betraktade hennes utsida som vacker. Det var hennes egna och hon gladde sig så för sin välsignade insida som skänkte så mycket värme och ljus. Och plötsligt kunde prinsessan Alima känna det till både insidan och utsidan, att hon verkligen ägde skönhet.