Valar och delfiner sälar och pingviner (och andra knäppa rim)

Högt över molnens svarta rand
en bergstopp sträcker sina rötter
som syns av ögon från fjärran land
där hörs dunder av dansande fötter
 
I månens ljus syns skuggor av djur
en blandning av fromma vidunder
de rör sig i takt i en märklig dur
genom blixtrar och åskvädrets dunder
 
De stampar med tassar, klövar och klor
i strålande ljusvalv beklädda i rosa
genom en svart rymd stjärnfallen for
mellan näbbar och sylvassa tänder de flåsa  
 
I en krater på nordpolens högsta berg
isbjörnar skrattar hjärtligt och ler
där sälar skimrar i en gyllene färg
i en värld som ingen människa kan se

Habibi

Jag minns, och jag vet att du också gör det. Jag älskade så innerligt de där tysta stunderna med dig, våra ljudlösa steg på skogsstigar i mörkret. Det var när fåglarna somnat och stjärnorna lyste över de höga trädtopparna som vi vandrade tillsammans. Med blygsamhet lät jag mina blickar nå dig och bakom dem fanns gömda budskap. Du var min skatt som jag inte delade med någon annan. Aldrig tidigare hade jag låtit mina tankar helt uppfyllas av någon. Aldrig tidigare hade jag träffat någon som du. I timmar satt vi och samtalade utan att efteråt minnas vilka ord som yttrats, vad vi talat om. Och jag minns att tiden flög iväg alldeles för snabbt under de där samtalen. Musik, vi lyssnade så mycket på musik och det finns så många vackra låtar jag förknippar med dig nu. Låtar som är vackra helt enkelt för att de påminner mig om dig. Tillslut blev du min på riktigt. Och jag längtar fortfarande efter tysta stunder med dig under stjärnorna. Jag längtar fortfarande efter att tala med dig i en skog där fåglarna somnat. Men det är inte bara våra stunder tillsammans jag älskar nu, utan hela dig, precis som du är. Du är och kommer alltid att vara min skatt som jag inte delar med någon annan. Och det absolut bästa är, att jag är din skatt också, Firas. 

Vår planet - en blågrön liten pärla

Vår planet, en blågrön liten pärla som fastnat i ett hav av strålande ljus. Omgiven av oräkneliga stjärnor, planeter och månar. Så liten och till synes anspråkslös men ovärderlig i jämförelse till de himlakroppar som fyllt universums oändliga väggar sedan tidens begynnelse. En blågrön liten pärla, där universums mest ovärderliga skatt finns gömd - liv. 

Vår planet, så oerhört omsorgsfullt skapad. Så genomtänkt av en skapares mäktiga hand. En värld som strålar från sin plats i rymden, täckt av mörkblå hav och väldiga vågor. Ett klot av djupa regnskogar, väldiga berg och otaliga sandkorn. Där finns vattenfall, solros-klädda ängar och floder som slingrande forsar fram genom denna underliga planets landskap. 

Vår planet, en blågrön liten pärla, en gång så full av liv att till och med stjärnorna kunde urskilja ljudet av det. Genom atmosfären bröt ljudet av oxars dundrande hovar igenom. Fåglars sång ekade genom vintergatan och suset av en fjärils vingslag fick Saturnus månar att skälva. Ljudet av vattenfall som dånande vällde över höga klippblock blandades med bruset av vågornas kyssar på de vidsträckta stränderna. 

Vår planet, ett virrvarr av mirakel och enastående djur av alla slag. En värld av liv där människan tog form och barfota fötter lät sätta sina avtryck på planetens yta. Och den blågröna lilla pärlan talade till mänskligheten. Självaste marken viskade de allra vackraste ordkonster till vart öra som lades mot den. Stenar lät genom sång avslöja världens äldsta hemligheter och öknars sandkorn skänkte med glädje människorna vishet om universums alla lagar. 

Vår planet, en blågrön liten pärla, där tassar, klövar och klor dansade i takt med hovar och människors fötter. Ja till och med ängens blommor utförde sin rytmiska vals. Där trädens löv darrande klamrade sig fast i livets grenar på samma sätt som människan klamrade sig fast vid skaparens överväldigande kärlek. Men tiden gick och likt de blad som tappade sitt grepp för att falla till marken, föll människan allt längre bort från naturens dans och de fann en ny väg att vandra.  

Vår planet, ett ljuvligt hem för människan som med årens gång upphörde lyssna till markens viskningar och där stenar och sandkorn inte längre lyckades dela de urgamla hemligheter för öron som tappat förmågan att lyssna. En blågrön liten pärla, skapad av en kärleksfull hand som längtar efter att återigen få hålla en mänsklig hand i sin. En värld, där vindarnas ljuva psalmer ersattes med sorgklagan för en borttappad mänsklighet. Kom tillbaks till mig.

Vår planet, en blågrön liten pärla, en gång så ljuv och majestätisk. Nu har dansen upphört, blommorna vissnat och sångerna tystnat sedan länge. Marken viskar inte längre hemligheter, utan är täckt av patronhylsor som klirrar mot varandra då jäktade fötter irrar omkring bland dem. I de en gång så klara floderna finns nu en antydan av rött och bergen som sträcktes mot skyn har förvandlats till smulor. Det är inte längre skratt och musik stjärnorna hör, utan skrik och skott av människors skapade vapen. Saturnus månar skälver nu i bävan för ljudet av bomber. 

Vår planet, en bortkommen värld fylld av liv, men också död. Visst finns ännu skratt, kärlek och urgammal kunskap. Men på vår blågröna lilla pärla har alltför många leenden ersatts av gråt och klagan. Den är fylld av krig, mord, våldtäkter, tvister och hat. Det var inte så vår skapare ville att livet på jorden skulle te sig. Men än finns hopp, än finns en kärleksfull hand utsträckt mot mänskligheten. Om människan bara ville ta emot den, sträcka sig mot en klar himmel och erkänna sitt behov av en hjälpande hand. Om människor bara ville hjälpa varandra och i stället för agg, visa kärlek och ömhet mot varandra och livets alla väsen. 

Då, skulle kanske jorden på nytt fyllas av sång och dans. Då skulle sandkornen på nytt börja tala, fötter av alla olika slag skulle stampa i takt till urgamla toner och ljudet av gråt och klagan skulle inte längre brytas genom atmosfären, utan ersättas av skratt och fåglars kvitter.

Då, skulle det kanske på nytt finnas frid på vår planet - på vår blågröna lilla pärla. 

Visa fler inlägg