Tigerflickan

En gång fanns det en man som hette Matteus Dutta. Han föddes en septembermorgon år 1957 i de mer välbärgade byarna strax utanför New Delhi i Indien och var faktiskt både större och starkare än vad hans efternamn kan ge andra tillåtelse att tro. Dutta var en kraftigt byggd man med väldiga armmuskler och vader stora som trästockar. Hans nästintill gigantiska mustasch var svartare än svartaste kol och hans ögon var djupare än den djupaste brunn. Det fanns sannerligen inte många män som kunde mäta sig med Dutta och om någon någonsin försökte med just detta skulle denne utan tvekan få ett krossat näsben och några tänder omplacerade utav Duttas starka nävar. Det var i alla fall vad människor trodde och korkade människor har ju ofta en bisarr förmåga att döma andra efter deras yttre. I själva verket var Dutta en oerhört omtänksam man med ett lika stort hjärta som mustasch och var dessutom en baddare på att se något positivt i varje människa han mötte. Han var tystlåten och log sällan men de få människor som verkligen kände honom visste att hans glädje inte visades genom ord eller leenden, utan genom goda handlingar och de där djupa bruna ögonen som utstrålade någon slags inre munterhet. Att han var stark och muskulös hade ingen betydelse för honom, problem löste man ju ändå genom diskussion – inte våld och knytnävsslag.

Matteus Dutta var sannerligen en besynnerlig varelse, tvetydig och oförståelig av andra där de såg honom sitta vid sina välskötta solrosor, nynnande på indiska ballader med sin kraftiga kroppshydda som passade in mer i en boxningsring än vid blomsterrabatter - annat var det dock med Duttas far.

Abhay Dutta – eller ”Den Store Tigerjägaren” som han gärna kallade sig själv – var allt sin son inte var. Hans ögon lyste snarare förakt än förnöjsamhet, hans självgoda leende upphörde aldrig och hans nävar kom till god användning när han inte fick som han ville. Abhay Dutta var stolt över att vara värdig sitt namn som betyder ”utan rädsla” men fick, om sanningen ska fram, inga vänner på grund av andra människors rädsla för honom. Trots detta fann Abhay ändå en godhjärtad flicka som älskade honom för de goda sidor han faktiskt hade och tillsammans fick de ett barn. Abhays hustru dog i barnsäng och trots sin sorg lovade den annars så argsinte mannen att älska sin son högt och innerligt. I den lilla familjen Dutta var alltså fadern och sonen varandras motsatser – allt bortsett från kroppen. Abhays armmuskler var om möjligt ännu väldigare, hans mustasch ännu större och svartare och hans ögon var så djupa att det inte tycktes finnas något slut på dem alls.

En dag när Dutta ännu var en pojke kom hans far hem från en av sina årliga resor till Uzbekistan. Varför den väldige mannen reste till just Uzbekistan en gång om året var det ingen som visste, men grannarna brukade viska om både det ena och andra. Vissa påstod att han egentligen var en hemlig maffiachef och hade sina ”undersåtar” där. Andra trodde att det handlade om svartaffärer, Abhay smugglade uppenbarligen guld ut från landet och hem till Indien igen, medan ytterligare en annan tog för givet att det handlade om jakt och jakt allena, det vill säga hans son Dutta.

Det var juni månad, den varmaste av de alla när den unge sonen såg sin far komma gående över den snustorra trädgården. Abhay var inte mycket för att kramas men han tog sin sons hand och la fram ett stort paket framför dennes fötter. Han ropade till sig sin bilmekaniker, sin trädgårdsmästare, sina kockar, städerskor och tillslut alla andra i byn. Han hade med sig något ovärderligt och ville att alla skulle se på när han öppnade paketet.

Många människor hade samlats och tappade genast hakan när Abhay lossade på repen, ryckte bort pappret och slutligen blottade ett enormt tigerskinn inför alla. Tigerns huvud var kvar med uppspärrade ögon och munnen gapande med stora vita tänder som om den dött mitt i ett vrål. ”En skönhet jag själv både skjutit och flått!” hävdade Abhay. ”Den största tiger som någonsin skådats och den siste överlevande i hela Uzbekistan!” Den stolte tigerjägaren lyfte upp det döda djuret högt mot skyn och log sitt eviga självgoda leende. Sonen Dutta däremot blev inte lika imponerad som sina grannar över den väldiga tigern, han tyckte snarare synd om djuret och skämdes att det var just hans far som släkt denne vackra varelses liv. Han log inte och sa inget heller men för att inte såra sin far klappade han honom på höften som för att visa en uppskattning och stolthet som han egentligen inte kände.

Det hände sig att även Dutta vid vuxen ålder fann en kvinna som älskade honom för både hans goda hjärta och sitt vilda yttre. Hon hette Pakhi som betyder fågel och var en mycket vacker kvinna med långa bruna lockar och rosamålade naglar. Pakhi hade som livsmål att baka de mest spektakulära bakverk som skådats och lyckades exceptionellt bra med det. Att hennes namn betyder fågel passade lika bra som att Abhay betyder ”utan rädsla”, för hon var sannerligen fri i både själ och tankar. Hon kvittrade utan avbrott om allt och inget och var så lätt och fin att det ibland kändes som om hennes fötter skulle lyfta från jordskorpan och få henne sväva. De gifte sig en solig dag i Maj och efter bara ett år fann de att Pakhi väntade barn. Flickan som kom till världen några månader senare kom att bli lika vacker som sin mor och hennes namn blev Laila.

Redan som sjuåring stod små friare utanför Familjen Duttas staket och lovade dottern sandkakor om hon bara ville gifta sig med någon av dem eller i alla fall pussa dem på kinden. Laila hade inget intresse i att ge grannpojkarna vare sig ett bröllop eller varsin puss och några sandkakor ville hon i varje fall inte ha. Under dessa frierier gav hon en blick åt sin far som då klev ut genom dörren och fick alla pojkar att springa som galna höns åt alla håll. Det fick alltid Laila och Dutta att skratta. Roligast var det dock när flickans farfar var på besök, då sprang pojkarna i väg så snabbt benen bar dem samtidigt som Abhay kastade sten och svor på att spräcka skallen på dem. Laila var inte rädd för sin farfar och faktum var att var det någon Abhay såg på med kärleksfulla ögon och utan det där självgoda leendet så var det på henne.

Laila fick ofta höra om Abhays resor till Uzbekistan och tittade på honom med särskilt stora ögon då han för första gången berättade om tigern han en gång fångat. ”Tigern, det var en hona, var den största någon levande människa någonsin sett och var dessutom den sista i hela landet.” Berättade han med en röst lika mörk och mullrande som ett åskväder. ”Vi satt inklämda bakom en buske tre hela dygn innan hon ens kom tillräckligt nära för oss att kunna urskilja de alldeles särskilt vackra ränderna på hennes päls. Jo minsann, visst blev vi trötta i benen och hungriga också dessutom. En efter en tuppade de av i jaktsällskapet, men inte jag inte.” Här brukade Dutta himla med ögonen men lät sin far hållas när han såg sin dotters förundrade blick. ”Jag kramade mitt gevär hårdare för var timme vi väntade. Tillslut kom hon tillräckligt nära, jag siktade och tryckte av”. Här brukade Abhay luta sig mot sin publik och smacka med läpparna som ingav en nästan mystiskt stämning innan han fortsatte: ”Hon vände sitt väldiga huvud och såg rätt in i mina ögon en hundradels sekund innan hon föll ihop på marken och dog på pricken.” När Pakhi påpekade att det ju fanns tigrar också i Indien, skakade Abhay bara på huvudet, mätte djurskinnet som hängde på väggen med blicken, hytte näven åt Pakhi och formade ljudlöst med läpparna: ”den sista av dem alla”.

De brukade sitta allihop i farfaderns kök och äta chapati med linsgryta som Pakhi lagat när Abhay berättade om sina vilda äventyr för den lilla Laila. Precis över dem på den stora rödmålade väggen satt tigerskinnet fortfarande efter alla dessa år uppspikat och stirrade på dem med sina svarta tomma ögon.

Laila drömde ofta om att själv få fara på äventyr och hon längtade efter att få resa ut i världen så till den grad att det kliade i hennes fingrar och sprätte i hennes ben så fort hon såg ett flygplan skära genom himlen. Hon började spara veckopengarna, skriva ner sevärdheter i olika länder och låna böcker från det gamla stadsbiblioteket. Hon älskade speciellt att se i de stora fotoböckerna med bilder från hela världen. Hon skulle se de längsta vattenfallen, de högsta statyerna, de äldsta ruinerna och de vackraste djuren. Hon skulle vandra genom de torraste öknarna och de grönaste regnskogarna.

När Laila fyllt nio år fick Dutta och Pakhi en son, Bipin. Det nya tillskottet i familjen var en välsignelse och Dutta planterade fler solrosor, Pakhi bakade fler mästerverk och Laila planerade nya resor ännu mer detaljerat – resor för två. Trots att hon planerade att fara kors och tvärs över hela världen glömde hon aldrig det som varit hennes högsta prioritering sedan hon var sju år – att få se levande tigrar.

Åren gick, Dutta var fortfarande väldig med sin stora mustasch, Pakhi kvittrade om ditt och datt som alltid, Bipin hann fylla nio år han också och Laila var vackrare som aldrig förr. Hon var arton år fyllda och hade redan nekat ett femtiotal friare. Hennes föräldrar tyckte att det snart var dags för sin dotter att godkänna någon av alla dessa pojkvaskar som knackade på dörren var eviga dag men de visste om Lailas drömmar och lät henne hållas.

Laila var en fantastisk storasyster och Bipin var hennes bästa vän. De kunde tala om allt, gräla om allt och skratta åt allt. Laila berättade om tigrar för sin bror medan Bipin lärde Laila hur man blåser de största såpbubblor med hjälp av såpa, vatten och ståltråd. ”Visste du att deras huggtänder kan bli upp till trettioåtta millimeter långa?” Kunde hon säga till honom medan de jagade fjärilar genom trädgården och Bipins bruna ögon blev lika stora som Lailas alltid blev när Abhay berättade sådana saker för henne. Hon var hans lärare och han var hennes allt.

Livet är nyckfullt och tar ibland vändningar vi varken kan eller vill förstå. Människor är liv och liv är skört. Den underbara lilla familjen Dutta i Indien hade inte mycket pengar men definitivt tillräckligt för att kunna leva både hälsosamt och roligt. Trots att bråk och hårda ord förekom ibland (i synnerhet från surpuppan Abhay) levde de lyckliga och gjorde allt för att glädja varandra. Det fanns inga stora sorger, bara drömmar och förhoppningar. Men så kom tillslut den dagen då också denna familj, som så många andra, skulle få möta en stor smärta som aldrig riktig skulle kunna upphöra.

Det var en kylig morgon i Januari och Pakhi som stod på balkongen såg det hända. Matteus Dutta och Laila hade gått till den lilla affären på andra sidan gatan för att köpa kryddor. Bilen som körde på vägen utanför Duttas hus kom alldeles för fort och Bipin som sprang med ögonen fästa på ståltråd täckt av såpa och vatten hann inte uppfatta att han ens befann sig på gatan. Med en dov duns landade den unge kroppen på den spruckna asfalten efter att ha blivit träffad av svartlackerad plåt. Hans mor sprang till vägen, skrek och grät i panik medan hon förtvivlat höll sin sons blodiga lilla huvud i hennes händer. Dutta och Laila som hört Pakhis skrik kom snabbt till olycksplatsen och möttes av den fruktansvärda synen ingen människa i världen ska behöva se. Föraren ringde ambulans men inners inne visste alla att detta liv slocknat lika snabbt som Abhay släkt den stora tigerns och över dem svävade fortfarande Bipins såpbubblor högt upp på himlen.

Den nioårige pojken brändes och hans aska spreds ut i Ganges, den heliga floden som renar de dödas synder. Till och med himlen grät när askan lade sig som gråa små smulor på ytan och Lailas allt försvann för evigt. Abhays blick var tom och det självgoda leendet var borta. Dutta lät en solros falla i floden och lade sedan sina starka armar om sin hustru, som sedan den dagen aldrig mer vare sig kvittrade eller tycktes sväva fram igen. Laila verkade utåt sett stark men bröts ner långsamt inifrån och började se världen annorlunda. Plötsligt var fotona i biblioteksböckerna inget värt. Vattenfall och berg gav henne inget. De enorma skogarna som täcker jordens yta mil efter mil och de ännu större haven och dess invånare var inget som längre lockade henne. Inte ens tigrar kunde få henne att förmå sig resa från sin by. Världen är vacker. Det finns ännu platser i världen människor inte rört, underbara platser som skulle få en människa att tappa andan flera gånger om, men har man mist det som betyder mer än hela världen då har man mist alldeles för mycket.

Dagarna gick och det gjorde också månaderna och åren. På samma sätt som jorden fortsatte snurra runt solen snurrade familjen Duttas liv. I köket bakades det och i trädgården blommade solrosor. Som tjugotvååring hade Laila nästintill glömt allt vad resor och tigrar innebar. Hon bodde fortfarande hos Dutta och Pakhi, sörjde fortfarande hennes bror men var stark och ville inte förlora hoppet om att kunna bli lycklig igen en vacker dag och den vackra dagen kom snarare än hon trodde.

Efter att tvingat både sin far och farfar att skrämma iväg ett antal friare under de senaste åren träffade hon en dag en man som inte bad om hennes hand efter fem minuters samtal, utan istället bad om att få tala med hennes farfar Abhay, eller ”Den Store Tigerjägaren” som han visst också kallades. De möttes på marknadsplatsen en tisdagskväll. Solen stod lågt och gav ett sånt där varmt, gult ljussken som fick alla människor som stod i motsols hår att se ut som glorior kring deras hjässor.

Den lätta vinden var varm, luktade curry och överallt förde den med sig ljudet av människors skratt och kors råmande. Laila hade begett sig för att sälja bakverk gjorda av hennes mor och det var när hon just skulle packa ner för dagen hon såg honom tränga sig fram genom den färgglada folkmassan. Han var lång och smal, nästan lite gänglig, hade ljusblå jeans och svarta gymnastikskor. Hans mörkgröna skjorta passade så fint till hans ljusbruna hår och mörka ögon. När deras ögon möttes visades ett vackert brett leende med stora vita framtänder. Laila blev alldeles förvirrad. Plötsligt sköljde minnena av foton på vackra skogar och djupa hav över henne och hennes händer började sticka som när hon brukade drömma om att få resa.

Den unge mannen måste ha upptäckt hennes förvirring för han skrattade när han tog hennes hand för att hälsa och sa att han varken var en kidnappare eller friare - han hade ju hört ryktena om Lailas begåvning att tjusa män vare sig hon ville det eller inte. Den unge berättade att han var journalist, utbildad och bosatt i New Delhi men uppvuxen i Calcutta. Han hette Naresh, var hela tjugofem år fyllda och var nu på jakt efter Abhay, ”Den Store Tigerjägaren”, för att göra ett reportage om de allt mer utrotade tigrarna. Som han sa: ”Det är ju vida känt att din farfar tog kål på den allra sista tigern i Uzbekistan vilket kanske inte var det smartaste drag en människa med något vett i skallen kunde göra”. Laila tänkte att Naresh förmodligen aldrig sett en bild på Abhay, för hade han sett hur skrämmande hennes farfar såg ut skulle han troligtvis aldrig förmå sig att säga något sådant men hon skrattade åt hans djärvhet.

Laila Dutta visade den unge mannen till ett litet bord och bad honom att sätta sig med henne ett litet tag. Av någon märklig anledning ville hon höra mer om denne vackre man med stora framtänder. Det visade sig att Naresh var lika frispråkig som hennes mor varit innan olyckan med Bipi och Laila tyckte om att äntligen få tala med en människa som verkade genuint glad och ärlig.

Naresh hade som sagt växt upp i Calcutta, men dessvärre inte i en av de välbärgade delarna, utan i slummen som tusentals andra människor. Han hade varken far eller mor men bodde tillsammans med sin mormor och fem andra syskon i ett litet skjul med ett rum och ingen säng. Under natten turades de om att dela en sliten madrass som låg i den delen av rummet där taket inte läckte in allt för mycket. Barnen som inte hade råd att gå i skolan arbetade genom att varje dag traska iväg till sopptipparna (som praktiskt taget låg som ett täcke över hela slumområdet) för att leta efter användbart skräp. Ibland kunde man finna rena rama skattkistorna och det hände att Naresh och hans syskon ibland drog hem både det ena och andra som kunde säljas till läbbiga typer vid mörka gränder för en till synes liten slant men som var ovärderlig för slumbarnen. De åt inte mycket utöver det de hittade bland skräpet men klarade sig ändå på något vis och tackade varje kväll alla gudar de kunde namnen på och några till.

Naresh berättade att hans mormor en dag blivit mycket sjuk och att de varit tvungna att ta henne till en närliggande klinik. Utanför kliniken hade han sett ett tält med stora banderoller på. Vad det stod på dem kunde han ju inte veta, analfabet som han var, men nyfikenheten tog över och han gick in. I tältet satt många barn i olika åldrar framför en stor svart tavla fylld med vita sträck och linjer på. En flicka med smutsigt hår och ringar i öronen förklarade för honom att detta var en skola som någon hjälporganisation fixat fram till alla barn runtomkring som ville lära sig läsa. ”Förträffligt!” Tänkte Naresh och började sedan den dagen lära sig både läsa och skriva.

Det visade sig att han var ett riktig snille och genom tro och mirakler fick han på något sätt arbete utanför slummen, tjänade tillräckligt med pengar för att kunna vidareutbilda sig till journalist och flyttade därför till stora staden New Delhi. Nu skulle han resa land och rike för att skriva om orättvisor och missöden i världen och började därför självfallet med de utrotningshotade tigrarna. Laila blev minst sagt fascinerad av Naresh berättelse, inte minst av hans bakgrund utan dessutom hans intresse för detta utrotningshotade djur och lovade att tala med sin farfar angående ett möte med journalisten.

Den kvällen besökte hon Abhay, berättade om den unge mannen och tittade för första gången sedan Bipi dog riktigt noga på det stora tigerskinnet som fortfarande hängde på den rödmålade köksväggen. Hon gick hem till sig, letade fram sina fotoböcker och lade sig för att drömma om höga vattenfall, stora öknar, tigrar och den unge journalisten Naresh.

Det gick en dag eller två och journalisten fick träffa Abhay och ställa sina frågor. Naresh verkade inte alls skrämd av den äldre och numera gråhårige mannens kroppshydda, men höll sig ändå på minst två meters avstånd för att vara på den säkra sidan – den äldre mannen såg ju trots allt ut att kunna knäcka ett näsben någorlunda bra. Abhay stod i sin trädgård med det dammiga gul- och svartrandiga skinnet bredvid sig och berättade sin historia med samma entusiasm som den dagen han först packade upp det från paketet för så länge sedan. Han var stolt över att hans enastående stordåd äntligen skulle få uppmärksammas i media och spände sina muskler när han poserade framför Naresh kamera med tigerhuvudet i högerhanden.

Laila såg till att få en stund ensam tillsammans med denne nye mannen och bjöd in honom på middag samma kväll. Det kom att bli så att Naresh blev bjuden på middag till familjen Dutta varje torsdagskväll och en djup vänskap rotade sig mellan honom och Laila.

Hon upptäckte att hon kunde tala om allt med sin nyfunne vän och berättade om alla sina drömmar som fortfarande fanns kvar inom henne och hur de på nytt började blomstra och få hennes ben att sprätta. Hon berättade om Bipi och den hjärtslitande sorgen hela familjen kände. Hur hennes glädje tynat bort men hur hon nu började få den tillbaka. Hon berättade hemligheten bakom Duttas exceptionellt grönskande solrosrabatt och de hemliga ingredienserna i Pakhis utomordentliga bakverk trots att hon svurit de båda föräldrarna att aldrig yttra de för en levande själ.

Ett år efter den där curryluktande varma tisdagskvällen på marknaden gifte sig tillslut den vackraste flickan i byn med en skribent från slummen i Calcutta. Naresh besparingar och de pengar Laila sparat i hela sitt liv fanns fortfarande till hands och tillsammans reste de kors och tvärs över kontinenterna på vår planet. Många gånger tog pengarna slut och de fick stanna längre på vissa platser för att jobba och sedan fara vidare till nästa stopp. De såg Niagarafallen i Nordamerika, bergsgorillor i Rwanda och pyramiderna i Egypten. De besökte Babylons hängande trädgårdar i Irak och tog kort på Zeusstatyn i Grekland. De simmade med delfiner, fiskade i Viktoriasjön och samtalade med både indianer och masajer.

Efter att rest land och rike runt for paret hem till sitt kära Indien. Det var dags att fullborda det absolut viktigaste, den dröm som skapats i en liten sjuårig flickas hjärta och följt med henne i så många år. De reste till en av Indiens främsta nationalparker där tigrar inte levde helt vilt, men inte heller i fångenskap. Laila tappade andan då hon klev hur bilen och äntligen fick se en underbar Bengalisk orangegul tiger stryka sig vid en trädstam likt en katt som stryker sig vid sin husses ben. Det var ofattbart och det kändes som om glädjen i hennes hjärta bubblade upp precis som Bipis såpbubblor brukade göra mot himlen. De var oerhört vackra och Laila kunde inte slita ögonen ifrån dem. Tillsammans med sin Naresh satt hon utanför det höga stängslet och följde tigrarna med blicken i timtal, såg hur deras orangegula päls skiftade i eftermiddagssolen och hörde deras låga morrningar vibrera i luften.

Laila och Naresh flyttade närmre nationalparken och gjorde det till sin egna lilla tradition att besöka tigrarna så ofta de hade tid och råd med. Åren gick, Dutta och Pakhi blev morföräldrar till en flicka med lika stora framtänder som sin far och två pojkar med lika stora armmuskler som sin morfar. Abhay klamrade sig envist fast vid livet utan att verka vara en dag över sextiofem och hade fortfarande mustasch stor som en kråka. Den gamle mannen fick se sina barnbarnsbarn växa upp och också för dem berättade han med en röst som åskväder om den dag då han skjutit den sista och största tigern i Uzbekistan medan barnens ögon strålade av förundran.

Det var ett härligt liv och efter många år, resor, foton och minnen somnade tillslut Laila, gammal och grå men fortfarande vacker som en dag, in i en sömn hon aldrig skulle vakna ur och hon skulle drömma om fantastiska ting. Hon skulle drömma om sina underbara barn, sin vackre och djärve Naresh, Dutta med sin styrka och sina solrosor och Pakhi med sina rosamålade naglar och bakverk. Hon skulle drömma om Bipi och såpbubblor som svävar mot en ljusblå himmel, om den skrämmande Abhay med de där djupa ögonen och inte minst skulle hon drömma om de som fyllt hennes tankar, hjärta och drömmar sedan hon var en liten flicka – sina älskade tigrar.