Mia

Hon heter Anna-Maria men flesta kallar henne Mia.
Hon älskar elefanter och hennes favoritfärg är ljusgrön. Hon avskyr popcorn och äpplen men tycker mycket om sockervadd och päron. Hon har långt rödblont hår, fräknar på näsan och en liten smal glugg mellan de stora vita framtänderna. Hon är sannerligen vacker som den vackraste dag och råkar dessutom vara död.

Hennes liv avslutades alldeles för hastigt. Det är inte naturligt att dö vid nittonårsålder, det tror jag inte i alla fall. Mia var inte sjuk, hennes död var helt enkelt en tragisk olycka utförd av naturens egen hand. Dagen hon dog var ett hemskt oväder och hon satt på den gamla mossbelupna stenmuren som hon brukade sitta på. Hon brydde sig inte särskilt mycket om busvädret som härjade. Åskan mullrade över henne och regnet fick hennes hår att smeta sig över det smala trötta ansiktet men ändå skulle hon prompt sitta där. Plötsligt slog blixten ner och det sorgliga i denna historia är att den slog ner i just henne. Anna-Maria hade hört talas om människor som dött utav blixtar, men hade nog ändå aldrig riktigt förstått att det verkligen kan hända. Det var en vårdag och trots allt en utav de bättre dagarna. Hennes dagar brukade inte vara särskilt bra, men detta hade varit en utav de mindre plågsamma.

Hon brukade sitta på den där mossiga stenmuren ute i den närliggande skogen och citera. Citera låtar och dikter skrivna av människor hon såg upp till. Den unga rödhåriga och numera döda flickan funderade ofta på vad texterna egentligen handlade om. Hon skrev dock aldrig några egna. Kanske var det lättare att klä sina egna sorger i andras ord?
Det komiska är att hon funderade över just döden när hon själv dog. Rätt så egendomligt tycker jag.
Ni undrar förstås vart hon befinner sig nu, död som hon är och allt. Är hon i himlen? Nej det är hon inte, inte än i varje fall. Hon sitter i en fåtölj och ler mot mig. Jag kan se henne.

Anna-Maria sitter utanför himlen, i ett väntrum med stora takkronor gjorda av snäckor hängandes i taket. Det är hit alla som dött samma tidpunkt kommer, de människor som slutade andas exakt samtidigt. Det finns många olika personer här, de sitter på mörkbetsade träfåtöljer med ljusblå tygdynor. Inte visste jag att människor var så vackra varelser. Här finns inga fönster, golvet är svart och väggarna målade gräddvita med vackra tavlor hängandes överallt. Tavlorna föreställer långa stränder och hav, djupa skogar, klara stjärnhimlar och galaxer. Jag önskar att jag skulle fått chansen att se detta. Världen är bisarr, galen och besynnerlig men ändå så vacker, inte sant?
På golvet ligger blå mattor, vackert mönstrade av röda rosor och hela tiden kan vi höra ljudet av vågor som slår mot en klippvägg, som om vi befann oss i ett strandhus precis bredvid ett stort hav. 
Mia funderar över sitt liv. Det finns så mycket som skulle kunnat vara bättre. Hon hade planer och drömmar, hon trodde inte att hon skulle ge upp andan så snart. Hon var inte beredd att lämna jorden än.

Jag kan se hennes kropp nu, den ligger på stenmuren, blek och blöt. Hennes läppar är blå och ögonen stirrar tomt ut i intet. Hennes kropp ligger i en ställning som får henne att se ut som om hon vilar. Kanske gör hon det? Kanske kommer hon att vakna upp snart? Hennes gula klänning är bortbränd vid vänstra axeln och lite av hennes hår likaså. Det var där blixten slog ner. Hon har blåmärken över hela kroppen, men som dessvärre inte kommer från olyckan med blixten. Ingen har hittat henne ännu, hennes liv släcktes för bara några minuter sen.
Anna-Marias mor har inte hunnit bli orolig än, men det kommer inte dröja allt för länge innan hon blir det. Hon kommer snart ge sig ut för att leta efter sin dotter och i ovädret kommer hon att skrika hennes namn i förtvivlan utan något gensvar. När hon slutligen kommer fram till stenmuren och ser sin bleka och illa skadade lilla flicka kommer hon börja hon gråta. Det är då ångesten kryper in. När modern sedan springer fram till henne och ser klänningen och håret som är bortbränt, ruskar i henne utan någon respons, det är då rädslan kommer ta över och hoppet slocknar helt. Detta har inte hänt än men det kommer att hända. Mia vet inte detta, hon sitter i väntrummet utanför himlen och kan inte se sin mor, men av någon anledning kan jag det.

Anna-Maria var en vacker ung kvinna men hon hade inga vänner. Om sanningen ska fram var hon olycklig och döden kan hända vara det bästa som hänt henne. Hon hade många problem i sitt liv och kanske blev även jag ett? Jag vill gärna inte tro det, men kanske är det så. Jag känner henne inte än, men ändå vet jag allt om henne vilket är ganska märkligt.

Hon växte upp i Sverige, i samma stad och innanför samma fyra väggar under sina nitton år med sin mor och två bröder. Fadern visste hon inget om mer än att han uppenbarligen varit mer stilig än pålitlig.

Det var ofta Mia gick till skogen istället för att gå till skolan som liten. Det var hon som var syndabocken i klassen, den som var ful och dum. I själva verket var hon vackrare än alla andra barn och smartare också för den delen. Under högstadiet blev det inte bättre och hon lärde sig snabbt hur man på bästa sätt gömmer sina känslor. Det var dessvärre ingen trygghet att komma hem. Ignorerad av sin mor och misshandlad av sina bröder flydde hon från alla människor, bort från eländet till naturen. Hon hittade en stenmur och där kände hon sig utom fara. Det finns många människor i världen som har det så här och det är en skam för mänskligheten som skapades för att njuta av livet och ta hand om varandra. Jag vet inte mycket om varken jorden, människor och livsöden men jag förstår att denna flickas liv var tragiskt.
Det är i hög grad dags att jag berättar om dagen då hon dog, jag var trots allt där.
Anna-Maria vaknade upp från en mardröm och ville inte somna om igen. Det var vid gryningen och hon bestämde sig för att kliva upp. Trött gick hon ut till det lilla köket med ljusgula väggar, tog ett glas mjölk och satte sig vid bordet. Solen sken men vid horisonten lurade mörka moln och hon tänkte på honom. Stapplandes gick hon tillbaks till sitt rum och klädde på sig sin gula klänning. Den var ny och hennes stora gröna ögon lystes upp utav färgen. Hon dolde ett stort blåmärke på högra kindbenet med lite puder och satte upp det långa håret i en hästsvans. Kvällen innan hade hon kommit hem för sent och hennes bröder var inte glada åt det. Det var så hon fick sitt blåmärke denna gång.
I skolan trängdes folk för att komma fram till sina skåp men trots alla röster och allt skratt runt omkring henne gick hon som vanligt ensam utan att lyssna till ljuden som fyllde korridorerna. Hon citerade texter, försökte få denna dag att verka betydelsefull, försökte se den som en gåva.

När klockan till sist slog halv fyra gick hon till den lilla dammen, inte långt från skolan. Vinden blåste hårt och fick hennes klänning att fladdra längs benen. Han kom och hon blev lite lugnare. Hon frågade vad de skulle ta sig till. Jag kände igen hennes mjuka ljusa röst. Han svarade att de inte skulle kunna ta hand om ett barn, att hon skulle göra abort. Mia hade gjort ett ödesdigert misstag. Ett par månader tidigare hade hon låtit sig själv bli utnyttjad av en ung man hon olyckligt älskade men som inte älskade henne tillbaka. Han ville inte ha med henne att göra men den bedrövliga nyheten gav dem båda ett problem. Jag kan inte begripa varför de såg detta som ett problem!
Han erbjöd henne pengar, eller vad helst hon ville ha och hon lovade att inte berätta för någon om fadern, men inte skulle hon kunna döda sitt ofödda barn. Han gick därifrån och mumlade något med en sorgsen röst, jag kunde inte uppfatta vad. Tydligen hade hans ord varit hårda, hon grät och började gå i riktning mot sitt gömställe. Det hade börjat regna nu och hon satte sig på den kalla blöta muren. Nu hörde hon även åskan som högt dånade över henne. Hon klädde sin sorg i andras ord och funderade på hur det skulle vara att plötsligt dö. Det var då det hände. En stark blixt slog ner och hennes hjärta slutade slå, bara sådär. Hon hann inte se sitt barn, men hon ser nu.
Saken är den, att det inte bara var Anna-Maria som dog av blixten på den där mossiga gamla stenmuren, det var även jag.
Hennes dotter.