Bakom Berg och Brustna Hjärtan

Kongo-Kinshasa 

2003

 Tystnad. Inget ljud kunde tränga sig genom den kompakta mur av total tystnad som lagt sig över krigsfältet. Simon öppnade försiktigt ena ögat och lyfte mödosamt på huvudet. Hela kroppen skrek av smärta och fingrarna som alldeles nyss kramat så hårt om geväret, hans enda trygghet, var nu böjda på ett onaturligt sätt och han kunde inte längre ta ett fast grepp om sin styrka; vapnet. Han såg mot den riktning granaten exploderat. Därifrån hade han i bara någon sekund flugit genom luften och sedan landat med en duns på det blodtäckta gräset. Under ett kort ögonblick, medan hans illa tilltygade kropp befunnit sig i luften hade han känt en slags lättnad att livet nu skulle ta slut och äntligen skulle döden sluka det onda vansinne som rådde inom honom. Han blev ärligt besviken då han upptäckte att han fortfarande kunde öppna ögonen och att lungorna som satt fast bakom hans sargade bröstkorg fortfarande hade förmågan att dra in luften som förde med sig den unkna lukten av död och bränt kött. Simon såg på de andra ungdomarna, på barnen som skrikande sprang genom ängen med tomma ögon och alldeles för stora gevär i högsta hugg, skjutande på alla fiender de såg, både soldater och civila men trots att han såg deras skrik kunde han inte höra dem. Allt han hörde var det dova dunkande från ett hjärta som bara levde på rutin, inte av vilja eller känsla. Simon slöt på nytt sina mörka ögon, lade sin ännu mörkare hand över ansiktet, lät tystnaden och hjärtats dunkande omsluta hela hans artonåriga väsen och innan hans medvetande försvann formade han med läpparna två namn: David och Kasande.

 

Helvetets avstamp

1998 

Det var en sådan där varm underbar kväll innan solen riktigt hunnit ta täckning bakom bergen och dess gyllene sken strålade genom bananträdens stora löv och fick hela plantaget att stråla av grönt och guld. Plantaget täckte en någorlunda stor del av en väldig kulle mitt i en liten by i närheten av staden Kasongo i östra Kongo-Kinshasa. Bananplantorna ägdes av en vänligt sinnad man vid namn Ephraim och genom dessa vandrade nu hans tre barn för att komma hem från dagens arbete i den stora trädgården. Det var oktober, mitt i regnperioden och då barnen stod högst upp på kullen kunde de långt bort se hur kvällssolen lyste genom ångan som lyftes från marken så att bergen såg ut att omges av ett hav av orange dimma. Barnen hade vandrat länge och barfota men de var vana och gladdes över att snart vara hemma hos sin far. Den enda flickan, Kasande, var elva år med det krulliga håret uppsatt i små knutar över hela hjässan. Hon var lång, längst av grannflickorna i samma ålder, men söt som socker och med vita raka tänder. Kasande älskade naturen och att springa genom den var hennes favoritsysselsättning. Hon besegrade alltid sina bröder när de tävlande sprang genom bananplantaget och uppför den stora kullen till deras lilla hus mitt i byns centrum. Kasande var till och med snabbare än sin trettonåriga bror Simon fastän han hade både längre ben och var mycket starkare än hon. Men att Simons lillasyster varje kväll vann i deras lilla infantila tävling var inget som störde honom. Tvärtom uppmuntrade han henne och gav alltid Kasande en kram då han och David tillslut kom uppför kullen och såg henne sitta på verandan, flinande och himlande med ögonen som om hon väntat på dem i en evighet.

Den trettonåriga pojken var dock enastående på att skjuta med slangbellor. Hans pricksäkerhet var makalös och kom väl till pass då fåglar eller andra djur ville åt deras plantor i trädgården. Han var en mästare på att klättra i träd och älskade att tala med sina syskon, i synnerhet Kasande som alltid försökte vara så klok och insiktsfull. Det var inte sällan de talade om havet som deras ögon aldrig hade sett mer än på bilder och aldrig skulle få se heller. Simon brukade springa fatt sin syster och fråga vad hon skulle göra om hon någon gång fick chansen att äga en båt. Kasande brukade då himla med ögonen, svara att den chansen var liten eftersom Kongo omgavs av länder både till höger och vänster, upp och ner men att hon förmodligen skulle fara tvärs över havet till de människor hon älskade mest i världen, även om det förstås hade varit hemskt jobbigt och ansträngande att behöva vara fast på en båt så länge. ''Jag antar att du menar mig, David och pappa?'' svarade då Simon leende och Kasande nickade ''Ja, men nu har vi ju inget hav mellan oss som tur är''.

Simon var nästan alltid vänlig, ibland lite för vänlig enligt vissa, men om han någon gång blev arg så var han sannerligen arg på riktigt och kunde med sin vildsinthet skrämma iväg både djur och människor. Att bli arg kan dock ibland vara en god egenskap, trettonåringen blev nämligen inte vred för småsaker utan på orättvisor och falskhet och var inte rädd för att tappert stå upp för rättvisan.

Deras yngre bror David var en ljuvlig liten krabat på sju år med det mest härliga skratt som alltid blottade ett leende med endast den vänstra framtanden kvar längs övre tandraden. Den högra hade han en gång slagit ut då han olovligt lånat sin farbrors cykel och sedan farit nedför en kulle, genom en flock skrämda kor och getter, rakt in i en stor lastbil som stod parkerad längs vägen och därmed hindrade honom från att fara rätt ut på den trafikerade landsvägen. Allt detta med sprattlande ben som inte nådde till pedalerna. Det var alltid så med David. Ständigt hittade den sjuåriga pojken på något hyss och råkade ut för de mest befängda situationerna samtidigt som han galant, om än inte graciöst, klarade sig genom dem men om det var tur i oturen eller beskydd av Guds änglar kunde inte hans familj svara på. Om barnens mor fortfarande varit vid liv hade hon ständigt oroat sig för sin orädde lille pojke, men fadern Ephraim skrattade alltid förstulet åt David när han läxat upp sin son efter ytterligare ett olovligt påhitt.

Nu kom alltså barnen vandrande uppför kullen och in till byns centrum för att möta upp sin far. De sprang inte denna oktoberkväll utan gick istället långsamt genom byn med tunga steg och ännu tyngre hjärtan. Simon och Kasande talade lågmält till varandra medan David som inte förstod situationen obekymrat skuttade efter. Rädslan som allt mer började fylla landet märktes i hela byn. Invånarna som annars så hjärtligt talade och skrattade med varandra viskade med sorgsna röster och såg på sina familjemedlemmar med oro i blicken. Längs gatorna satt som vanligt unga män på lådor och pallar, vilade och spelade med tärningar efter ännu en arbetsdag och unga kvinnor i färgglada schalar satt utanför sina butiker, schasade på sina barn medan de flätade enastående konstverk i varandras hår. Starka karlar bar stora säckar med passionsfrukt till den lokala marknaden och damerna som satt på halmmattor utanför deras hus byggda av lera och cement friterade Kassawa medan de dämpat talade om de fasaväckande nyheterna. I den lilla byn såg allt ut som vanligt och vardagssysslorna fortsatte tillsammans med arbetet men i den varma gyllene kvällssolen hade det ändå lagt sig en besynnerlig känsla över platsen och överallt ljöd upplysningarna som en kakofoni av nervösa röster, talande i mun på varandra medan hackiga radioröster bekräftade invånarnas värsta farhågor.

Det vackra Kongo-Kinshasa var i naturväg fylld med berg, vattenfall, underbara djur och gömda skatter. Det rådde en grönskande växtlighet och savannerna var fyllda av zebror, elefanter och giraffer medan väldiga gorillor klättrade i höga berg och fåglar i alla möjliga färger och storlekar cirkulerade genom landets himmel. Människorna som levde i detta spektakulära landskap hade dessvärre berövats förmågan att lägga sitt fokus på naturen, det vackra och rena. Deras tankar och känslor riktades nu åt ett annat håll, skapade av människor allena och deras inren fylldes av sorg, rädsla, förvirring och bitterhet för nu var det inte längre fred i detta land och än en gång skulle ett krig komma att förstöra allt som goda och rättvisa människor byggt upp. Det var många i landet som hade svårt att förstå vad det precis utbrutna kriget egentligen handlade om, i synnerhet barnen och ändå skulle just de komma att bli de mest utsatta av alla i detta djävulska våld skapat av vuxna män som saknade både förnuft, hederlighet och medmänsklighet.

Det gick ett par månader och varje dag vandrade Simon, Kasande och David till den lilla byn efter arbetet i trädgården för att lyssna till vad de hackiga rösterna på radion berättade. Simon som just fyllt fjorton år brukade få sitta uppe länge under kvällarna på verandan till deras turkos -och rödmålade cementhus tillsammans med sin far och farbror. I en fotogenlampas flackande ljus omringad av en svärm av myggor, talade de med dämpade röster om sitt älskade hemland och dess olyckor. De talade om Kongos president, Kabila, hur han nyligen skickat ut de Rwandiska trupper som hjälpt honom till makten och hur det skapade oro i den tutsidominerade regeringen i grannlandet och dessutom bland banyamulengefolketi östra Kongo - alltså inte speciellt långt från den lilla by där Ephraim och hans tre barn bodde. Simon lyssnade storögt och med en växande oro i magen medan hans farbror återberättade hur banyamulengesoldater i augusti samma år med stöd av Rwanda, bildat en välbeväpnad rebellgrupp för att störta Kabila och hur de dessutom använt barn till detta.

Det var bråk om vem som hade rätt till makten i östra Kongo och i ett flackande ljussken och med ängsliga ögon såg de tre männen genom röken som steg från deras aldrig sinande cigarretter upp på en stjärnklar himmel som i sin tur såg ner på en värld full av kaos och förvirrade själar. Kasande som låg på en madrass strax innanför dörren kunde höra männens mummel om presidenter, grannländer, vapen och barnsoldater. Hon hörde ord hon inte förstod som ''naturtillgångar'', ''våldtäkter'' och ''rebeller''innan hon tillslut somnade i en orolig sömn med sina armar hårt slutna om sin lillebror. 

Vår värld har kommit att bli fylld av alltmer galenskap och vanvett. Det har skapats av människor med en bisarr förmåga att utnyttja och förvränga goda personer och genom dem få som de vill. Girigheten till makt är en ofantligt stor orsak till varför så många människor lider på denna annars så vackra och livfulla planet. Ståtliga träd och frodiga buskar har jämnats med marken och ersatts av blodtäckta fält med döda kroppar. Väldiga berg träffas av bomber och smulas sönder likt de drömmar som en gång fyllde människors hjärtan och tankar. Städer står i lågor och på marken har ljuvliga blommor ersatts av kringströdda patronhylsor och de en gång så klara vattenfallen har färgats röda. Att så många delar av vår planet har raserats är en skam för mänskligheten och något som gör det hela än mer skamligt är att vi inte låter vår destruktion upphöra utan fortsätter i en ihärdigare takt än någonsin.

Med ett ryck vaknade David tidigt en disig morgon av ett skrik som fick hans ådror att frysa till is. Kvickt for han upp på sina små ben och gick mot det lilla fönstret. Han såg på sin sovande familj som inte verkat höra det ljud som fortfarande ringde i hans huvud. David tog tag i det lilla fönsterräcket som var täckt med ett tunt lager av röd sand och damm, ställde sig på tå och såg ut genom fönstret. Solen hade ännu inte gått upp men himlen började ljusna och vid horisonten kunde man se hur bergsranden bakifrån lystes upp av den annalkande solen. Det skulle inte dröja många minuter innan solen helt uppenbarade sig bakom bergen för att ge värme och ljus åt jorden ännu en dag. Den lille pojken såg mot sina grannars hus och kunde genom dunklet urskilja gestalter med hjälmar och stora kängor. De kom smygande genom byn och i deras famnar bar de något som David visste kallades gevär för det hade han sett på en bild en gång. Bland de långa männen fanns ungdomar och barn, pojkar i Simon och Davids ålder. De var inte klädda i kamouflagekläder som soldaterna, utan i vardagliga t-shirts och shorts men de bar likväl samma gevär i famnen och trots dunklet kunde David se deras sorgsna men föraktfulla uppsyn. I samma ögonblick som den första ljusstrimman nådde över horisonten hördes på nytt samma isande skrik och en ung kvinna for ut från ett av husen med en soldat springande efter sig och plötsligt gick allt så fasligt snabbt.

Soldater rusade ut och in genom uppbrutna dörrar medan skräckslagna civila sprang med blodiga knän och sönderslagna ansikten. Ljudet av barns gråt och föräldrars klagan drogs med i morgonvinden och flera av husen stod plötsligt i lågor. Ephraim som vaknat tvingade sina barn att stanna inomhus innan han sprang ut för att möta våldet som härjade i hans älskade hemby. De tre barnen såg hur fadern förtvivlat försökte resonera med en av de onådiga soldaterna och med en rykande pipa mot pannan tvingades ner på marken som så många andra av de äldre männen i byn. Simon som trots sin faders förmaningar inte kunde stanna inomhus stod som förstenad på den alltmer blodtäckta marken medan han såg vänner, släktingar och bekanta blandas i ett virrvarr av den Rwandiska arméns soldater med vapen riktade mot dem han växt upp med, älskade och brydde sig om.

För Simon och hans syskon kändes hela situationen som en diffus dröm. Allt hände i ett så snabbt tempo och genom tårar såg de en suddig bild där barn med vapen i sina armar tvingade ner människor på knä för att sedan sparka på deras ryggar och spotta i deras ansikten. Simon fylldes av ett raseri utan dess like och sprang i ilande fart mot en jämnårig vapenbärare och fällde honom till marken. Barnsoldaten blev så häpen att greppet om hans gevär lossade och det objekt som gjort honom så skrämmande föll till marken samtidigt som han själv och Simon ramlade ihop på den rödfärgade jorden.

Kasande som inte heller kunde hålla sig inomhus höll hårt om sin skrikande lillebror och såg hur de yngre soldaterna riktade sina pipor mot männen i byn som satt i ett led längs gatan. Kvinnor och barn såg hjälplöst på medan de blev slagna med batonger och stenar. Vissa av kvinnorna blev indraga i de hus som ännu inte tagit eld och vad soldaterna gjorde med dem därinne visste inte Kasande men hon hörde skrik och jämmer som skulle etsa sig fast i hennes minne och eka inom hennes kranier ända till den dag hon dog. Hon skakade av rädsla när hon såg sin fars panikslagna bedjande ögon och sin storebrors våldsamma slagsmål med en av soldaterna tills han fick ett slag mot huvudet, föll ihop som en trasdocka och lyftes upp i armarna av en kamouflageklädd man hon inte kände.

Kasande hade under de sena kvällar där hon legat på madrassen bakom dörren hört sin farbror tala om detta. Hur Rwandiska trupper invaderade by efter by för att slakta de äldre, våldta kvinnor och barn och dessutom tvinga de sistnämnda att skjuta sin egen familj för att bli så förvridna i själen att de frivilligt men neddrogade skulle kunna ta emot vapen för att döda sitt eget folk. Plötsligt sköts tre skott i luften och en väldig grönklädd man med Rwandas blå, gul, gröna flagga på armen, lysande i den numera strålande morgonsolen beordrade tystnad. Kasande var för skräckslagen för att ens uppfatta de ord som strömmade ur denne okände man men hon såg stint på honom och hatade hela hans väsen. Medan krigsmannen med kinyarwandisk brytning talade särades de gråtande barnen från sina mödrars darrande armar och de kvinnor som skrek och gjorde motstånd medan soldaterna tog ifrån dem det de älskade högst fick hårda slag mot revbenen. Männen, däribland hennes far och farbror, satt fortfarande på ett led mitt på gatan med händerna bakom huvudet och förbannade soldaterna medan byns ungdomar och barn, inklusive den medvetslöse Simon, under vapenhot började föras bort från platsen. Föräldrar skrek och de som gjorde ansats till att resa sig och springa efter fick ett kulhål mellan ögonen. På ett ögonblick reste sig byns invånare för att göra motstånd och allt fler livlösa kroppar fyllde den fördömda marken.

Kasande såg sin far resa sig och springa mot henne och hon sprang mot honom hand i hand med sin lillebror. Hon hörde ett skott lossas och den man som varit hennes trygghet och styrka föll handlöst till marken. Allt blev tyst. Den elvaåriga flickan såg ner på David som skrek utan ljud med uppspärrade ögon och utan höger framtand bakom överläppen. Kasande stannade vid sin faders kropp men hann inte ens böja sig ner för att stryka sin hand över mannens fortfarande varma svarta kind förrän hon kände en stark arm om sin midja. Hon såg sin yngre bror föras bort samtidigt som hon märkte att hon själv släpades i marken bort från dödsplatsen och in till sitt eget hus medan hon sprattlade med sina långa ben och klöste soldaten som höll fast henne. Ytterligare tre soldater med svettiga ansikten och blod på sina skjortor steg in i huset innan dörren stängdes.

Vad som hände med den kloka lilla flickan bakom en stängd dörr med fyra våldsamma män är inget någon flicka i världen ska utsättas för. Det är definitionen av vidrigt och avskyvärt men samtidigt en vardag för många kvinnor i världen och faktum är att denna motbjudande handling sker tusen gånger om varje dag och varje natt på olika håll på denna planet. Under de minuter som männen förgrep sig på Kasande fick hon se en glimt av helvetet och nu visste hon vad som hänt de kvinnor som tidigare släpats in i husen och hon förstod vad hennes farbror talat om under de sena kvällarna på verandan. Efter allt Kasande sett under morgonen, allt hon förlorat, känt och utsatts för förstod hon med ens innebörden av att skrika tills rösten inte längre bär, att vara så fylld av sorg att inte ens tårar förmå sig att rinna och vad fyra män kan göra mot en liten flicka i ett hus med stängda dörrar.

 

Simon 

2000 

Den nyblivna sextonårige pojken stod i toppen av ett högt mangoträd. Dess stam var bred och trädets grenar var endast täckta av löv ytterst vilket fick det att se ut som om man befann sig i ett stort klot med gröna väggar om man klättrade upp i det. Pojken hade som många andra barn i den här delen av Afrika lärt sig att mangoträd var några av de bästa att klättra i så nu stod han alltså med fötterna stadigt på en tjock gren med överkroppen ovanför det gröna lövtaket. Härifrån kunde han se väldiga berg och böljande kullar som gav liv till landskapet och för ett ögonblick kunde han nästan minnas hur det kändes när han såg ut över de berg och kullar som täckt vyn från hans hemby. Det var sen eftermiddag, solen stod lågt och på ett besynnerligt sätt kände han sig nöjd över att hunnit inta två byar på samma dag tillsammans med sina vänner och medkämpar. Överste Agaba hade berömt honom flera gånger denna vecka, i synnerhet för hans pricksäkerhet med skjutvapnen och han kände ett sting av stolthet över sin insats i den Rwandiska armén.

''Simon!'' Pojkens tankar avbröts av ett rop underifrån och med smidiga ben och starka armar hoppade han nedför den tjocka grenen och svingade sig till marken. Det var Amos, hans bästa vän och trogne följeslagare sedan ett och ett halvt år tillbaka. Simon log mot sin vän och Amos kramade broderligt om sin vän med armar täckta av ärr.

''Varför klättrar du alltid upp i varenda träd du ser?'' Frågade Amos skrattande och knuffade på honom. ''Varför knuffas du alltid?'' frågade vännen tillbaka och på skoj brottades de så att vapnen de bar i remmar längs ryggarna svängde i luften. När de lugnat ned sig fortsatte de gå genom det väldiga buskage som täckte platsen mot lägret soldaterna slagit upp för natten.

''Det känns som om jag får tillbaks en liten del av mitt minne hemifrån'' berättade Simon där de gick längs vägen och Amos såg på sin vän med ett uns av sorg i blicken för han visste också hur det kändes att glömma bort sitt eget hem. ''Att klättra i träd känns vanligt, något man gjorde innan kriget började. Dessutom brukar jag föreställa mig att havet ligger framför och att kullarna jag ser är de stora vågorna.'' De två pojkarna började skratta. ''Ett grönt hav med bananträd i skulle vara just snyggt!'' svarade Amos. ''Om jag någon gång befinner mig på en kulle långt bort och du ser mig kan du ju föreställa dig att jag vinkar till dig från en båt''. Simon log. ''Jo, men jag hoppas aldrig vi hamnar så långt bort från varandra''. Amos tog sin väns hand och kramade den hårt. ''Nej det skulle vara fruktansvärt att ha ett helt hav mellan oss''. Ett underbart minne fladdrade förbi Simons näthinna, ett minne om springtävlingar och sin saknade syster och den ynkliga del av hans hjärta som fortfarande var någorlunda helt brast men han han teg och bäddade som vanligt in sin sorg i en känsloförseglad värld.

Det hade gått två år sedan den där oförglömlige morgonen i byn hade ägt rum. Två år sedan Ephraim föll ihop på marken och Kasande skrikande släpades in i huset av soldaterna. Simon sörjde bittert sin far och vad som hänt hans kloka lillasyster hade han ingen aning om. Många gånger kämpade han mot att ens börja fundera på vart hon kunde befinna sig. Han var rädd att hon var död men än mer att hon var levande och fanns i en av de byar Simon skulle få order om att attackera. Kanske hade han redan råkat döda sin egen syster, många gånger låg de gömda i buskarna och hann inte ens se ansiktena på de människor som fick sina kroppar sönderslitna av barnsoldaternas skott. Många gånger var de så neddrogade att de efter ett anfall inte visste hur många liv de släckt. Vad som hänt under två år i Simons liv visste han väl men samtidigt på ett sätt inte alls. Tiden hade sedan den där fasansfulla gryningen passerat så fort. Hans hjärna började mer och mer stänga ute alla vedervärdiga händelser och han insåg inte manipulationen och hjärntvättningen han varje dag utsattes för.

År 1998 togs den underbare Simon tillsammans med många andra barn och ungdomar från sitt hem i östra Kongo-Kinshasa där mest kaos kom att råda. Regeringen i Rwanda hävdade att stora delar av just östra Kongo historiskt tillhört Rwanda och det blev stor uppståndelse då de dessutom påstod att President Kabila planerade ett folkmord på deras fränder i Kivuregionen. Det har också länge pågått en maktkamp mellan etniska grupper men en av de viktigaste orsakerna till det blodbad som kom att råda under flera år var också den östra delens stora naturrikedomar.

Att landet var oerhört mineralrikt lockade utomstående länder till konflikten eftersom de då kunde få tillgång till de rikedomar som låg gömda som skatter i Kongo-Kinshasas östra del och på så vis kom detta att bli en av de blodigaste konflikterna sedan andra världskriget. Vad den då fjortonårige pojken inte visste var att man efter bara fem år in i kriget skulle uppskatta att över fyra miljoner människor dött, huvudsakligen av svält och sjukdomar förorsakade av detta vidriga krig, men också genom mord och att han skulle tvingas vara en av de soldater som bidrog till denna summa av döda människor. Nu var han själv ett av de barn som efter kidnappning blivit hjärntvättad till att vända sig mot sitt eget land och därmed inta de kongolesiska byarna till Rwandas fördel.

Simon och Amos kom tillbaka till lägret precis innan solens sista gyllene strålar tippade över kanten på bergsranden för att tillåta natten att sluka jorden. En brasa var redan tänd i mitten av lägret som bestod av en platt yta nedtrampat gräs omgiven av skog och soldaterna satt i en ring runt de orangeröda eldflammorna. De båda vännerna satte sig med de andra och lyssnade till Överste Agaba som höll sitt alltid återkommande tal efter att de attackerat en by eller någon stad. De var omkring femtio stycken, många var äldre män med de flesta var åtminstone under tjugotvå år och några var till och med under tolv. Den yngste av dem alla var en pojke som räknade dagarna till sin tioårsdag. Han var lång men samtidigt späd och hade bara sin vänstra framtand kvar under överläppen. David satt i folkmassan runt elden och lyssnade till den man som genom slag, hot, droger och manipulation, precis som för de andra barnen, blivit pojkens ''trygghet'' och ledare. Nu stirrade mannen på sina bittra små soldater med dolda brustna hjärtan och pekade på dem med gevärets pipa. Runt barnens fötter låg Ak-47:or och deras fickor var fyllda av pistoler och patroner som blandades med tabletter de blivit förmanade att ta varje gång de hade en ny attack på gång.

Den lille pojken satt med de långa benen i kors och med de små knäppta händerna vilande på magen. Han hade en alldeles för stor och utnött pikétröja med ett stort hål som blottade vänstra axeln. Den hade en gång tillhört en medelålders man från Sverige men som genom biståndsprojekt skeppats till Kongo-Kinshasa och bars nu av en snart tioårig gammal soldat. Vid ljudet av Överstens överlägsna stämma och susandet från vinden som drogs längs med trädens stora löv såg Simon på sin bror genom det allt mer täckande mörkret och tänkte på hur liten hans lillebror egentligen var. David som hade varit så glad och full av liv för bara två år sedan hade förändrats avsevärt och det var sällan man fick se den lilla gluggen i munnen genom ett leende. Efter faderns död och systerns försvinnande var det som när en fjäril äntligen bryter sig loss från sin puppa men för att sedan genast förgiftas och falla död ner till marken och allt som lämnas kvar är ett tomt skal. David var tom. Det syntes på sättet han rörde sig, talade och lyssnade men framför allt genom blicken i hans ögon. När Simon betraktade sin lillebrors mörkbruna ögon var det som om de stirrade ut i intet och tycktes vara så djupa att det inte fanns ett slut på den tomhet som fyllde pojkens inre. Som om ett svart hål hade slukat hans innersta väsen.

Simon mindes de första dagarna efter den där fasansfulla morgonen i byn. Han mindes att han vaknat med bultande och sönderslagen kropp i en soldats armar. Hur de i timtal hade tvingat sina trötta ben att vandra utan mat eller vatten i sina magsäckar och de flesta utan skor på sina fötter. De soldater som intagit byn vaktade dem med blickar som hökar och de blev ständigt påminda om vilka slag som väntade dem som var modiga nog att försöka fly. Hela dagen vandrade de och stannade inte för vila ens under natten. De vandrade över väldiga kullar och genom snåriga skogar och inget ljus fanns att lysa upp den knappt synliga stigen deras bara fötter letade sig fram på. Natten hade varit svart, stjärnorna tycktes befinna sig fler ljusår bort än vanligt och av månen syntes bara en liten tunn skärva. Deras fötter var fulla av skrapsår och blåsor, magsäckarna knöt sig i deras magar och läpparna blev torra och spruckna. Endast de Rwandiska männen och de unga soldaterna delade vatten mellan sig men ingen droppe tilläts att ges till de bortrövade barnen. Allt vatten som vidrörde dem var de bittra salta tårar som tyst strömmade nedför deras smutsiga kinder. Simon mindes så väl hur hårt David kramat hans hand genom de där snåriga skogarna och hur han burit sin lillebror när dennes blodiga fötter inte längre orkade hålla det tempo som krävdes. Allt hade känts overkligt. Det var en mardröm utan dess like och Simon kände det som om hans inre bankade, skrek och klöste innanför en kropp som vägrade vakna ur en fasansfull dröm utan fortsatte att gå, steg efter steg mot slutet av en väg där inget fanns utom ett hav av blod och där skulle han för evigt segla i en cirkel utan slut. ''Vakna! Snälla, vakna nu!''

Han mindes också sin förvåning då han upptäckte att barnen med gevär inte talade Kinyarwanda utan var lika mycket från Kongo som han själv. Hans ilska och växande hat hindrade honom först från att tala med någon av dem. Det kändes som ett oerhört svek att de som borde vara hans vänner hade bidragit till faderns död och syskonens splittring men efter några timmar kunde han inte längre hålla varken nyfikenheten eller förvirringen stången så med bruten stämma frågade han den pojke med gevär som gick närmast honom. Varför bar dessa kongolesiska ungdomar gevär som tillhörde den Rwandiska armén? Varför valde de att slåss mot sitt eget folk? Simon mindes att pojken såg på honom med någon slags tomhet, precis den tomhet som fyllde Davids ögon just nu. Men mitt i den brutala intighet som fyllde soldatens blick fanns också spår av sorg och förakt. Inte förakt för Simon i sig, utan för livet och dess meningslöshet. I pojkens ögon kunde man urskilja dold vänlighet och mildhet som balanserade på den subtila kanten till vansinne och Simon insåg att om denna pojke inte bryter sig loss från det helvete han tyckts ha hamnat i kommer han snart förlora all sans och medmänsklighet.

Det gjorde ont att se på honom, dels för det hat för vilket Simon lät sig underkuvas, dels självförebråelsen för att hata just denna pojke trots att Simon visste att han hade all rätt till det. Han mindes att han slog ner blicken och istället fäste den på sina såriga fötter medan han med ett fast grepp om sin lillebrors hand lyssnade till vad barnsoldaten berättade. Trots att pojkens berättelse var fruktansvärd talade han med en saklig stämma, kort och enkelt som om upplevelserna inte tillhörde honom själv.

Han hette Amos, var femton år ung och blev tvångsvärvad till armén precis som Simon och David blev i denna stund. Amos hade bott i en liten by strax utanför staden Bukavu som ligger precis vid gränsen av Rwanda. Oroligheterna där omkring hade börjat tidigare än på andra platser i pojkarnas hemland och han hade nu redan befunnit sig i armén i snart ett år. Med en pragmatikers röst berättade han om sin hemby och sin familj som han inte längre visste något om. Det var som om han redan hade känt, sörjt och gråtit så mycket över sina familjemedlemmar att när han nu talade om dem kunde han inte förmå sig att visa några känslor alls. Soldaterna hade attackerat under gryningen och stoiskt berättade barnsoldaten att han vaknat tidigt den morgonen. Han hade varit nervös över ett prov de skulle ha samma dag i skolan och det var när han satt och läste i morgondunklet han hörde det första skottet. Soldater hade störtat in i huset och Amos som nu på befallning av sin mor låg gömd under en säng hörde hur de kamouflageklädda männen våldtog henne och systern. De släpade ut kvinnorna och det var när Amos kände lukten av bensin och rök han förstod att huset stod i lågor och att hans enda räddning var att fly men lågorna var snabbare än han själv. Barnsoldaten drog upp tröjärmarna, blottade stora brännskador och ärr som täckte de smala armarna och Simon förundrades över pojkens villighet att ens tala om sitt fruktansvärda förflutna för en främling.

När pojken väl lyckats undfly det brinnande huset och byn med alla dess soldater och panikslagna invånare hade han vandrat länge och ensam. I två veckor hade han strövat fram från by till by för för att upptäcka att också de plundrats och kvar fanns bara askan av de hem som en gång skyddat de människor som nu låg längs gatorna med blodiga kläder och livlösa kroppar. Det var natt när Amos först blev tagen av några Rwandiska soldater. Han berättade att de hittat honom sovande i ett träd och att de tog honom till armén, lovade att de skulle beskydda honom om han tog emot vapen för att strida mot President Kabila. Amos talade fortfarande med en nästan skrämmande saklig stämma om hur de tvingat honom utföra de mest vidriga ting för att bevisa att han platsade i deras led av soldater men vad de tvingade honom göra berättade han inte för Simon.

Pojken med de tomma ögonen stoppade ned sin brännskadade hand i fickan och rotade upp en liten vit tablett som han tryckte in mellan de spruckna läpparna och gjorde ett kast med huvudet bakåt då han svalde. Amos fortsatte berätta att han nu förstod att de Rwandiska soldaterna hade rätt. Överste Agaba, ledaren för denna grupp av krigskämpar hade förklarat hur det hela låg till för dem. Denne man hade dessutom givit Amos ett vapen och lärt honom hantera det. Han var nu skyddad och så länge han bar geväret och gjorde som Överste Agaba beordrade honom skulle ingen våga skada honom igen. Simon insåg att denna pojkes själ förvridits och trots det hat och den sorg som fortfarande fyllde hela hans varelse kände han ofrivilligt ett sting av medkänsla för just denna pojke och när han såg sig omkring på de andra ungdomarna med vapen i armarna och med de tuffa och känslokalla ansiktsuttrycken förstod Simon att alla dessa barn hade en historia liknande Amos och nu hans egen.

Det var två år sedan Simon först talat med sin nuvarande bästa vän och han mindes det som om det var igår. Minnena om vad som hänt därefter låg inbäddade långt bakom hans panna och då han försökte tvinga fram dem var det som om det lade sig ett töcken över de fasansfulla bilder som vägrade lufta sig i de fria tankebanorna. Som om minnena skulle skära sönder hela innanmätet av skallen om de vågade sig ut. Simon satt bredvid Amos i mörkrets dunkel med den varma elden och de andra pojkarna och männen omkring sig. Han såg på sin lillebror med den håliga pikétröjan och önskade så att David kunde få bli fri från den brutalitet som härskade över detta fördömda land. Simon hade hört rykten om organisationer som kunde hjälpa barn som dem. Rehabiliteringscenter hette de visst, eller flyktingläger. Han själv var det för sent att rädda, men David som var så ung hade fortfarande chansen att undfly den där tomma blicken och på nytt fyllas av glädje och frid så som barn ska, bara han kunde fly från dessa män som erbjöd honom vapen och droger. Han skulle ge vad som helst för att höra sin lillebrors ljuvliga skratt på nytt och få se ansiktet spricka upp i ett leende utan höger framtand.

 

Kasande

2002 

Kongo-Kinshasa hade under cirka fyra år förvandlats till ett dödens rike och de hackiga radiorösterna som bekräftat kriget, helvetets avstamp, fortsatte att bekräfta de farhågor som ständigt nästlade sig in i varje människas tankemönster. Vart man än gick förde vinden med sig den unkna lukten av död som tyckets etsa sig fast i varenda litet grässtrå och varenda litet blad. I varje skog låg döda kroppar och på varje gata låg askhögar av brända hem och människor från vilka rökstrimmor slingrade upp i skyn där inte ens fåglar tycktes vilja cirkulera längre. Människor tvingades få hårda hjärtan, fyllda av omåttlig ängslan och de som lärde sig att fogligt anpassa sig efter orättvisans nycker. Kongos yta var täckt av intorkat blod, den vämjeliga lukten av livets slut tycktes aldrig upplösas och att bara andas var för Kasande motbjudande.

Den unga flickan var nu femton år fyllda och fortfarande lika klok och insiktsfull som när hon var elva år. Men hennes milda sätt hade bytts ut till en hård bryskhet och de långa ben som så många gånger sprungit uppför Ephraims bananplantage kändes nu tunga som bly och fick varenda steg att värka i hennes leder. Den natur hennes ögon en gång blickat ut över hade ersatts av galler och smutsiga tält. De berg som fyllde vyn från hennes hemby och så ofta tycktes simma i ett orange hav av dimma var nu miltals från henne och Kasande befarade att hon aldrig mer skulle få se dem igen. De prydliga färgglada husen hon brukade röra sig bland hade ersatts av provisoriska hem av tyg och håliga presenningar där rädda människor bodde och nästan ingen mat fanns att tillgodose de tusentals personer som nu levde som flyktingar i ett land de inte kände. De hade förbannats till att leva ett liv på flykt där endast matransoner fanns att få varannan månad och hjälplösheten och beroendet av andra knäckte dem inifrån.

Den en gång så pratglada flickans käkar var ständigt omedvetet hårt sammanbitna och ansiktet som en gång varit så öppenhjärtigt hade en stoisk uppsyn. Hon såg äldre ut än hon var. Det Kasande fått erfara under fyra år hade fått hennes trötta ögon att sjunka in i sina hålor och kinderna var också de insjunkna. Hennes nyckelben och revben syntes alltför väl under det ärrade svarta skinnet. Kriget hade släkt livsgnistan i henne, hon var förtvinad på insidan men hade samtidigt ärvt sin mors sätt att tackla de vedervärdiga upplevelser hon fått utstå; att uthärda allt med lugn och självbehärskning.

Nu satt hon med hakan vilande på sina knän med ryggen mot en rostig lyktstolpe. Klänningen hon bar var sliten, alldeles för stor och förfärligt smutsig men fortfarande kunde man urskilja det vackra mönster av rosa blommor som prytt det en gång vita sidentyget. Lyktstolpen hon satt vid fanns placerad precis utanför tältet där hon och tre andra kvinnor bodde. Trots eländet som rådde var hon ändå tacksam att lyktstolpen fungerade i det becksvarta mörker som fyllde lägret Kyangwali i Uganda om nätterna. Det var många familjer som inte hade något ljus alls vid sina interimistiska hem vilket gjorde det hemskt mycket farligare att gå ut under kvällarna och att gå ut ensam som kvinna på natten var det inte ens tal om, fungerande lyktstolpar eller inte.

Kasande slog ned ögonlocken och lät ljudet av tusentals hemlösa människor fylla henne. Kurrande magar och dova röster som blandades med sorlet av de få tallrikar och kastruller som fanns att nyttja på lägrets marker bildade en disharmonisk kakofoni och hon kunde höra barn sjunga och damer gråta. I lägret hörde Kasande föräldrar tillrättavisa och uppmuntra sina barn medan de äldre männen och kvinnorna talade om härliga minnen, upplevda innan det djävulska gift runnit som fördärvade landets varelser blodådra efter blodådra. Kasandes trumhinnor fylldes av ljudet av människors ansträngningar till ett någorlunda normalt och meningsfullt liv, ljudet av ett försök att överleva.

''Kasande?'' Den femtonåriga flickan ryckte till och såg upp på den silhuett som nu uppenbarade sig i motljuset av kvällens trevande sista solstrålar. ''God kväll Mama Juliet.'' En äldre kvinna satte sig bredvid den yngre och tillsammans såg de ut på det hav av människor som skyndade sig genom lägret för att få allt klart innan mörkrets allt för hastiga inbrott.

''Jag har något till dig''. Mama Juliet log ett brett leende och räckte försiktigt över ett litet tygknyte till Kasande. Flickan knöt upp knytet för att få se en skiva bröd omsorgsfullt skuret liggande på det solkiga tyget. Kasande log och kramade om den kvinna hon under det senaste året lärt sig att älska som en närstående släkting. ''Åh tack snälla''. Mat, i synnerhet bröd, vad något ytterst sällsynt bland flyktingarna och Kasande förstod uppoffringen för Mama Juliet att ge detta till henne. De blickade ut över flyktingslägrets hav av falnande själar med vågor som tryckte ned varenda hjärta till den geggiga sörja till bottnen där endast besinningslös skräck och tragik fanns att finna.

''Jag trodde jag såg min dotter idag''. Mama Juliets röst tycktes för ett ögonblick tysta ned alla andra ljud omkring dem. ''Hon stod vid brunnen, jag var på väg dit för att hämta lite vatten till tvätten.'' Hon log ett sorgligt leende och gnuggade sina rynkiga händer mot en ljusgrön kjol. ''Jag släppte allt jag hade i händerna och sprang men när jag kom fram till henne var det någon annans dotter''. Kasande tog sin väns hand och såg på det fårade gamla ansiktet. Varje rynka avslöjade ett minne, lyckligt eller sorgligt, och den femtonåriga flickan insåg att denna kvinna fått uppleva mycket i sitt liv. Det såg vackert ut och hon undrade om hennes eget ansiktes hud skulle få chansen att bli så rynkigt innan hon dog. Mama Juliet var ensam i lägret precis som Kasande och de bodde tillsammans i tältet bredvid den rostiga lyktstolpen.

För femton månader sedan när Kasande först kom till Kyangwali var hon rädd, trött och havande. Lägret som finansierades via FN:s flyktingorgan UNHCR fylldes av många godhjärtade människor, frivilligarbetare som tog emot Kasande och ledde henne till det tält där hon träffade den gamla damen som kom att ta hand om henne som den mor hon aldrig haft. Mama Juliets make hade stupat under det senaste kriget i Kongo och hon hade haft fyra barn, varav tre var unga män. Två av hennes söner hade kidnappats och under vapenhot tvingats till värvning i armén. Den yngsta sonen var tjugoett år och mördades med en kula i pannan för att statuera ett ''exempel'' för byns invånare på vad som händer dem som hade mage nog att stå upp för rättvisan. Om det var den Rwandiska eller Kongolesiska armén visste inte den gamla kvinnan, hon hade inte varit närvarande den eftermiddag soldaterna kommit till deras by utan hört den fasansfulla nyheten några dagar senare. Hennes förstfödda var en vacker dotter på trettiofyra år som under de två första åren hade flytt kriget tillsammans med sin mor. Hon hette Juliet och det var just därför kvinnan kallades för 'Mama Juliet'. I ärlighetens namn visste inte Kasande vad hennes vän egentligen hette och hade inte förmått sig att fråga heller.

Krig är nyckfullt och oberäkneligt. Mama Juliet hade berättat för Kasande hur dottern som separerats från henne när granater plötsligt regnade ned från himlen i den stad i vilken de tagit skydd och genom ett kaos av uppskakade människor försvunnit. Den gamla kvinnan hade ropat sin dotters namn tills rösten inte längre bar men männen med vapen som började inta staden tvingade henne att springa genom askfyllda gator, hoppande över stupade krigsoffer och mellan hus som förtärdes av den eld som skapats genom människors absurda lystnad till makt. Kasande svarade inte, det var inte nödvändigt, så hon fortsatte blicka ut över lägret, med spända käkar och stoisk uppsyn, bort mot horisonten där solen hällde sitt sista varma ljus som gul målarfärg över kullarna. Så satt de båda vännerna i ljudet av knappt överlevande människor tills solen helt försvann, lyktstolpens gula sken tändes och de gick in till sitt provisoriska hem för att somna ifrån ännu en dag som kongolesiska flyktingar i Uganda.

Det grönskande gräset sveptes om Kasandes ben där hon sprang genom ett fält av gröna strån, våta av morgonens dagg och gräshopporna sjöng högt i en symfoni omkring hennes bara fötter. Gyllene solstrålar lyste bakom de höga bergen och färgade hela himlen ljusgul, blå och rosa. Hon hade aldrig sprungit så här snabbt förr och de allra vackraste träd fulla av ljuvliga blommor kantade fältet och såg ut som en enda grön röra i hennes periferi där hon susade fram med starka ben och lätta fötter. Hon var iklädd en klarröd klänning och om huvudet satt en lika röd sjal omlindad. Flickan hade inte känt sig så svindlande sorglös och lycklig på länge, hennes hjärta dunkade snabbt och blodet rusade i hennes ådror. En omåttlig sällhet fyllde hennes inre och hon ökade tempot då hon långt fram kunde se de människor hon älskade mest vänta på henne vid fältets slut. Kasandes älskade bröder vinkade mot henne och fadern stod med sin underbara famn öppen, redo att ta emot dottern närhelst hon skulle kastas mot honom. Hon längtade så att få omslutas av de där stora varma armarna men ju närmre hon kom dem, desto mörkare tycktes plötsligt himlen bli och gräshopporna som nyss sjungit så vackert runt hennes fötter tystnade. Flickans lycka började långsamt falna och ersättas av en krypande ängslan men hon fortsatte likväl att springa mot sin familj som trots hennes ökade hastighet tycktes befinna sig lika långt bort från henne som när hon först såg dem. Svarta moln dolde solens betryggande sken, på några sekunder försvann den ljusa himlen och bakom de vackra träd som fanns längs sidorna steg män fram, med stora gevär och uttryckslösa ögon som följde varje steg hon tog.

Medan Kasande sprang så fort benen bar såg hon hur stora fåglar cirkulerade på himlen över hennes huvud och hur de störtade ner mot marken för att smaka kött från döda människor vars kroppar plötsligt låg överallt med skräckslagna ansiktsuttryck och stympade lemmar. Den kväljande och alltför igenkännliga lukten av ruttna lik letade sig in i hennes näsborrar och de steg som alldeles nyss känts så lätta var nu jäktade, hennes andning blev tung och lederna skrek av smärta. Hennes far och bröder stod fortfarande i slutet av fältet, såg på henne med ångestfyllda ögon och darrande underläppar. Den unga flickan blickade ner på sin egen kropp och insåg att hon själv var naken med mörka handavtryck överallt och en besinningslös fruktan grep tag i hennes själ och drog fysiskt ner henne till det våta gräset med huvudet före. När Kasande panikslagen och med andfådda flämtningar kravlade sig upp från marken såg hon förfärat att den rena daggen som täckt grässtråna hade ersatts av stora bloddroppar som långsamt rann nedför de långa stjälkarna. Hon fortsatte springa i dunklet med plaskande steg och blodet som sipprade upp från marken skvätte upp i hennes ansikte och lämnade en smak av järn på hennes tunga. Från himlen regnade aska och de grådaskiga flagorna lade sig som ett täcke över marken och de döda kropparna. Flickan vände åter blicken mot sin familj och hennes hjärta slutade för ett ögonblick slå när hon såg dem alla tre ligga på marken, blodiga och utan ben och armar, med skrikande fåglar som störtade mot dem och ryckte bort stora slamsor av kött från deras kroppar medan de förgäves kämpade mot de fjäderklädda bestarna som åt dem levande. Denna åsyn tvingade Kasande att stanna upp och för ett ögonblick blev allt tyst, eldflammor började sluka fältet och trots att flickan kände att hon skrek hördes inga ljud men snart började människors skrik och jämrande mer och mer fylla hennes kranier och tillslut var skriken så högljudda att hon kände det som om trumhinnorna skulle sprängas. Från ingenstans fann hon sig själv omfamna ett livlöst spädbarn med små svarta ögon som stirrade upp i skyn och genom eldflammorna kunde Kasande se män och unga pojkar med vapen komma gående med likgiltiga blickar och hud som smälte i lågornas hetta samtidigt som de döda kropparna reste sig upp ur askan. När dessa bara var någon meter från den handlingsförlamade och skräckslagna flickan vaknade hon upp i sitt provisoriska hem av tyg med svetten rinnande nedför pannan, skrikande och med ett skärrat hjärta som hårt dunkande innanför bröstkorgen.

Det var inte sällan mardrömmar som denna hemsökte den unga flyktingen om nätterna. Efter allt Kasande fått utstå hade det blivit en vana att alltid lägga sig med en oro i magen, för hon visste att så snart ögonlocken slogs ned och sömnen obarmhärtigt omfamnade henne skulle hon på nytt få uppleva fasansfulla minnen och för sitt inre se de mest vidriga synerna. Inte ens i sömnen som annars var en tillflyktsplats från den illvilliga verkligheten fick hon känna frid. Det slet på Kasande och trots hennes självbehärskning och utåt sätt lugn, hade hon ett oerhört slitet inre och hon befarade att vansinnets järnhand trevade efter hennes psyke för att snart greppa tag om det och aldrig mer låta henne bli fri från den förtvivlan och rädsla som omslöt hela hennes mentalitet.

När Kasande först kom till flyktinglägret hade hon varit ensam och havande. Både den blivande modern och det ofödda barnet var hungriga och trötta. Hennes mage var stor som en ballong, fötterna svullna och ryggen värkte fruktansvärt. Det var inte långt till dess hon skulle föda och det var just därför hon leddes att bo tillsammans med Mama Juliet som hade fått rykte om sig att vara en god barnmorska. Bara två veckor efter Kasandes ankomst började värkarna sätta igång och tillsammans med tre andra äldre kvinnor kämpade Mama Juliet med den alldeles för unga mamman och efter många timmar på en sliten madrass som dröp av svett och blod födde tillslut Kasande en ljuvlig liten dotter som dessvärre varken skrek eller rörde på sig. Barnet var dödfött och den lillas mun trevade inte efter moderns bröst utan var hårt sammanbiten precis som hennes mors alltid var. Trots att flickan inte önskat sig detta barn kröp en stor sorg djupt in i henne och hon begärde att lämnas ensam i tältet där bleka solstrålar letade sig in genom hålen i tältduken och lyste upp varje svävande dammkorn som en strålkastare. På den blodiga madrassen satt den unga modern med sin dödfödda dotter i famnen och såg på det barn som aldrig skulle få uppleva världens alla smärtor. Hon fläckade den nyföddas ansikte med de tysta tårar som långsamt rann nedför hennes kinder och kände en egendomlig avund att det inte var hennes eget liv som släckts så fint och stilla.

Det var i denna stund Kasande kände att hennes historia skulle återberättas, om än väldigt kort och torftigt, utan detaljer eller känslor. Aldrig någonsin skulle hennes dotter höra om sin moders liv men hon ville i alla fall att någon människa på denna gudsförgätna jord i stora drag skulle få höra den berättelse som fläckade hennes förflutna innan den stund kom då hon äntligen skulle få lämna denna orättvisa värld vilket hon innerligt hoppades inte skulle dröja allt för länge. Med bruten röst kallade hon på Mama Juliet som tyst satte sig tillrätta för att tillslut se den unga kvinnan med den lilla i famnen öppna sina annars ständigt förseglade läppar och höra hennes egna ord i pragmatisk stämma berätta några av de mest skrämmande ting en liten flicka kan utstå.

''Jag brukade älska att springa. Mina bröder och jag arbetade tillsammans i min faders trädgård en bit från byn där vi bodde, inga pengar fanns att betala vår skolgång, men vi var lyckliga och sprang alltid när vi äntligen skulle hem igen.'' Hon tog ett djupt andetag och fäste blicken på damen som bara några timmar tidigare förlöst hennes första barn. ''Jag minns att jag alltid pratade om världen utanför vår lilla by med min äldre bror, Simon. Nu bor jag utanför Kongo men det känns som om kriget fortskrider även här. Ibland känns det som om det enda som fyller min hjärna är tankar på krig och död och till vilken del av världen jag än reser kommer det ständigt förfölja mig.'' Kasande fortsatte att lugnt se på den äldre kvinnan framför sig, Mama Juliet som hon då bara känt i dryga två veckor.

''De Rwandiska soldaterna kom till vår by en morgon och många dödades, även min far. Mina bröder togs av armén men jag vet inte vad de gjorde med dem. Gud ska veta att jag tänker på dem varje timme. Min lillebror David såg så rädd ut, jag ville skydda honom men de tog honom ifrån mig och släpade in mig i vårt hus.'' Flickans underläpp darrade till men blicken var lika stadig som vanligt. Hon berättade om våldtäkterna och hur hon på natten, efter det att soldaterna lämnat byn, sprungit snabbare än någonsin genom mörkret i de snåriga skogarna. Hon hade sprungit tills hennes lungor inte längre förmådde dra in den fuktiga luften, hennes ben och armar var täckta av skrapsår och tills varje steg hon tog lämnade ett blodigt avtryck på den nästintill osynliga stigen som ledde henne till en plats hon inte kände. Kasande berättade hur hon under flera månader vandrat från by till by och fick genom nåd av andra människor bo i deras hus under några veckor innan hon tvingades fly igen och leta efter nya byar och goda människor. På något märkligt sätt lyckades hon många gånger undfly soldater som smög genom skogarna men självklart hände det ofta att någon såg flickan och fick sina begär uppfyllda innan de lämnade henne sönderslagen och tom på marken igen.

Den då fjortonåriga flickan såg ned på det döda barnet som såg ut att sova i hennes armar. Behärskat fortsatte hon berätta att hon träffat en underbar och vänlig gammal man som låtit Kasande stanna i hans hus under närmare ett och ett halvt års tid. Hon mindes inte vad byn hette eller hur hon kom dit, men hon hade fått arbeta i mannens trädgårdar i utbyte för husrum och ett mål mat om dagen. Den gamle mannen hade inte mycket pengar och det dagliga målet av mat och tak över huvudet om natten var det enda han kunde erbjuda henne. Dock behövde Kasande ibland pengar till annat som tvål och nya kläder och hon fick dem då hon tvingades vandra till andra byar och städer där hon genom att sälja sig själv fick en slant till tvål för att tvätta sin kropp som inte bara kändes smutsig på utsidan, utan ända in till benmärgen. I byn hade ännu inte kriget lämnat lika tydliga spår som på andra ställen i landet men så kom tillslut den dag alla fasade för och män och pojkar sprang med vapen riktade mot byns invånare medan vinden på nytt drog med sig ljudet av skrik och förtvivlade böner till en Gud de innerligt hoppades skulle rädda dem. Kasande berättade att hon mindes hur hon sett några pojkar komma farande till byn sittande på en jeep med gevär i händerna och cigarretter mellan de skrattande mungiporna och precis innan hon fick ett slag i huvudet som fick henne att tappa medvetandet hade hon bland ungdomarna på bilflaket skymtat ett ansikte hon tyckte sig känna igen.

''Soldaten var på pricken lik min storebror, men uttrycket som klädde hans ansikte hade jag aldrig förr sett. Jag ber till Gud att mina ögon spelade mig ett spratt, Simon skulle aldrig tillåta någon förvrida hans hjärta på det viset men en känsla i magen säger mig att kanske hade även han blivit förlorad, precis som jag''. Hennes stadiga blick började flacka och glänsande tårar rann ur hennes ögonvrår, ned för halsen och lade sig som en glittrig liten pöl i gropen vid nyckelbenet och den undernärda axeln. ''Jag har hört rykten om barnsoldater och jag har själv sett dem, men om David och Simon...''

Rösten bröts och Mama Juliet kunde se flickans mödosamma ansträngningar att finna de rätta orden. ''Hur som helst så lämnade jag även den byn för att söka nytt skydd'' fortsatte hon. Kasande hade mött en flicka i sin egen ålder, hon hette Hawa, och tillsammans hade de gått från den ena nedbrända byn till den andra där nästan inga människor fanns förutom de livlösa kroppar som var bundna vid pålar utan ögon i hålorna eller öron på sidorna. Händerna hade också många gånger huggits av och de såg hundar springa längs med gatorna med människors fingrar mellan käkarna. Flickorna fann mat genom att rota igenom de kök i byarna som inte slukats av elden och delade på de smulor som fanns kvar efter soldaternas intåg. Kasande satt tyst ett ögonblick, lade sedan sin dotter omsorgsfullt på marken framför sina knän och knäppte händerna på den fortfarande svullna magen.

''Jag insåg att min kropp började förändras, jag mådde ofta illa och magen började bli större. Att jag lyckats bli gravid var inget jag förvånades över, det var nästan som om jag väntat på att det skulle ske. Vem fadern var av alla trettiotiotals män som våldtagit mig under de senaste månaderna kunde jag omöjligt veta och hatet till ett oönskat barn började växa i samma takt som fostret inom mig.'' Hon såg ned på dottern, hennes eget kött och bod blandat med en man vars ansikte hon inte mindes. Kasande berättade att de människor de stött på talat om läger i grannländerna dit man kunde fly. I månader smög hon tillsammans med Hawa fram genom Kongos skogar, frågade sig fram till närmaste flyktingläger. Hawa kom att bli en god vän till Kasande och de fann kraft och styrka i varandra. En natt hade de väckts av några soldaters marscherande genom den öde by vilken de tagit skydd i. Männen hade upptäckt dem och hon berättade hur hon mindes att de sprungit rätt ut i skogen och soldaterna som var efter dem tvingade vännerna att springa åt olika håll.

''Jag vågade inte se bakåt utan sprang det fortaste jag kunde i förhoppningen om att Hawa var bakom mig men när himlen började ljusna upptäcke jag att soldaterna som jagat mig var borta och det var min enda vän också.'' Kasande lyfte blicken mot Mama Juliet igen. ''Fastän jag ropade på henne hördes inga svar och tillslut tvingades jag fortsätta min vandring till Uganda ensam och här är jag nu.''

Det var femton månader sedan Kasande berättade detta för Mama Juliet och hennes dotter hade redan varit begravd länge. I utkanten av flyktinglägret fanns en kyrkogård som till människors bävan fylldes av nya lik varje dag och där, mitt bland alla gravar låg alltså ett spädbarns ruttnande kropp vars unga moders själ begravts under självbehärskad vånda och vars okände faders vetskap om sitt avlidna barn aldrig skulle existera. Hon hade tillbringat lång tid på flyktinglägret och faktum är att även om hon var fri från soldaters våldtäkter så var ett av de största problemen i detta område för hemlösa inte endast sjukdomar eller bristen på mat och vatten, utan de övergrepp som ständigt utsatte de redan skadade kvinnorna. Det var för Kasande obegripligt att inte ens under hjälporganisationers beskydd som jobbade hårt för kongolesernas välmående, gick kvinnor säkra utan den ständiga känslan av förtryck och förföljelse. Föräldrar här kunde inte ens tillåta sina döttrar hämta ved och vatten utan rädslan av att de inte alls skulle komma hem igen, eller i varje fall oskadda. Hon begrep inte heller hur någon världslig makt och rikedom för någon själ kunde vara värd att så många människor tvingas fly sina hem för att krossas till stoft och strös över ett hav av förintelse. Att så få personer egentligen redan hade sådan stor makt att genomföra en massflykt från ett helt land är mer makt än tillräckligt.

Men Kasande tackade Gud för sitt liv, letade trots allt efter ljusglimtar och gladde sig så för Mama Juliet som hade skänkt henne så mycket kärlek och ömhet. Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet och var det något människorna i Kyangwali levde på så var det just hopp. Runt om i lägret samtalades det ändå om lyckliga minnen och vardagliga ting. Ibland lyckades de sopa sina sorger under mattor vävda av flyktiga ögonblick av naiv glädje och normalitet och sånger sjöngs på deras hemspråk medan takten slogs på hemmagjorda trummor. Kasande levde på hoppet om att en dag få återvända till ett fredligt Kongo-Kinshasa och där finna de hon skulle ge allt hon ägde för att åter få träffa; sina älskade bröder Simon och David.

 

David

2003 

Den tolvårige pojken knuffade sig fram genom myllret av människor, ursäktade sig då han trampade någon på tårna men vågade inte möta någons blick med den tomhet som fortfarande gapade som stora hål i hans mörkbruna ögon. Det var vid middagstid, solen stod högst upp på himlen och av människors skuggor syntes bara några centimeter. Det luktade unket fastän de var utomhus. Stanken av svett, smuts och illaluktande andedräkter blandades med lukten av sopor och doften av nylagad chapati. David såg några barn i hans ålder sitta på en liten plan jordyta och koncentrerat kasta små glaskulor. Den ene pojkens kula slog mot en yngre flickas och han skrattade till förtjust över segern. David drog sig till minnes hur han också brukade spela kula med sina vänner i byn, men det var längesedan nu och minnena från hans hem började allt mer blekna. Han ville gärna fråga om han fick leka med dem, men rädsla och blygsel hindrade honom. Förresten så var han inte ett barn längre, han hade blivit en man och män spelar ju inte kula. Han var också rädd att de skulle kunna se igenom honom. Skulle de förstå allt hemskt som han gjort? För den unge pojken kändes det som om de vidriga ting han utfört strålade igenom honom så att alla som mötte hans blick skulle förstå att han dödat många människor utan att själv riktigt veta varför. Hur skulle han någonsin få en vän igen? Trots att han befann sig i ett vimmel av människor som gärna skulle tagit emot den lille pojken med öppna armar, kändes det för den forna barnsoldaten som om ett täcke av total ensamhet omgav honom. Han suktade inte längre efter drogerna, abstinensen släppte honom relativt snabbt men mitt i den ensamhet han kände längtade han så efter att få låta de små fingrarna greppa om sitt vapen. Inte för att skada någon, men för att det var hans största trygghet och trots att människorna omkring honom var flyktingar som han själv kunde han inte lita på någon av dem, i synnerhet inte de vuxna.

David hade bara för några dagar sedan anlänt till det stora flyktinglägret Kyangwali i Uganda och allt var nytt för honom. Han hade inte träffat civila människor på närmare fem år, i varje fall inte utan att sikta ett gevär emot dem och tvinga dem till marken. Den unga pojken var så nedbruten på insidan att en utomstående aldrig skulle kunna förstå hur en en sådan liten varelse kunde bära på så mycket ånger, hat, sorg och självförebråelse. Utan att själv inse det var hans själ totalt förstörd och allt tack vare vuxna människor som inte brydde sig om något annat än sina egna själviska begär eller vad de trodde var goda gärningar som de gjorde för ''sitt lands skull''.

Pojken utan höger framtand i Kongo-Kinshasa är bara ett av alla hundratusentals barn som är soldater i Afrika just nu och då är detta också bara en av alla kontinenter på vår jord. Faktum är att det aldrig funnits så många soldater och slavar i världen som det finns i detta nu och aldrig har så många människor fått lida för något så bisarrt som en nations auktoritet och ekonomi. Är det ett obegripligt hat gentemot varandra som driver de makthavande människor i världens länder att förklara krig eller är det den vanställda kärleken och det förvridna begäret till varandras rikedomar? Vad driver egentligen människor att skapa vapen avsedda till massmord och blir dess skapare lyckligare av pengar som färgats röda av de lidande människornas blod? Detta är frågor värda att spekuleras över men mest troligt finns inga svar att få, sorgligt nog.

David var full av obearbetad ilska och sorg som inte ens den bästa av alla psykologer skulle kunna hjälpa honom att reda ut, men trots allt mörker som omslöt hans sargade själ fanns en liten del av honom kvar, den pojke han varit innan kriget, som alltid hittade på något hyss och alltid hade nära till skratt. Trots sin unga ålder förstod David att han var tvungen att kämpa för att återfå sin egen karaktär och han ansträngde sig till det yttersta för att minnas vad han känt och tyckt om livet innan hans far dog och syster försvann. Var det någon barnsoldat det ännu fanns hopp om var det David, även om hans ögon inte tycktes lysa av något hopp alls, men han var en pojke med ett starkt inre trots att det var fyllt med känslor han inte riktigt kunde kontrollera. Han ville lägga sig ner, gråta och be hela världen om förlåtelse samtidigt som han ville slå och sparka omkring sig, skada de människor som i så många år skadat honom. Det skulle bli tufft att leva utanför armén som kommit att bli det enda han kände till men han fixerade sin inre blick på den vaga bilden av sin far med det där förstulna leendet, sin syster med de långa benen och Simon, rakryggad och glad utan vapen i händerna och blod på tröjan.

David hade befunnit sig i armén tillsammans med Simon i nästan fem år. Han hade varit så oerhört rädd den där morgonen år 1998 och när han slets från Kasandes trygga famn var det som om även en del av hans hjärta slets bort och släpades in i huset tillsammans med systern och soldaterna. Hårt hade han hållit sin storebrors hand och fötterna gjorde så väldigt ont medan de äldre pojkarna och männen med långa kliv gick genom skogen. Han hade inte orkat hålla takten och Simon hade fått bära honom i flera timmar med darrande armar och tunga steg. När de slutligen stannat vid kanten av ett fält där små tält var uppsatta fanns mat att få och alla pojkar åt och drack av det som bjöds av de Rwandiska soldaterna trots att maten smakade som aska i deras munnar, för det kändes som ett svek att motta något från dessa män men de var så hungriga att de knappt kunde stå på benen.

David fick lära sig hantera ett vapen, att sniffa ur limflaskor och att de små tabletterna som gjorde honom alldeles yr i huvudet, men modig och stark, fanns i mängder. Under dagarna vandrade de genom skogar och fält för att angripa hem och skolor och på nätterna dansade de till tung hip hop musik med cigarretter mellan läpparna och limflaskor upptryckta under näsorna. Tolvåringen mindes faktiskt inte mycket av vad som hänt under de fortskridande åren men han kom ihåg första gången han sköt en kvinna mitt i bröstet och synen av hennes panikfyllda ögon då hon för ett ögonblick fångade hans blick i sin och hur hon sedan med en dov duns fallit till marken. Han var åtta år då, bilden av kvinnan hade etsats sig fast som en tatuering på näthinnan och trots att han fick mycket beröm för sitt stordåd och klappar på axeln av de äldre soldaterna började en klump av avsky och vämjelse bildas i hans hals. Den känslan hade inte lämnat honom sedan dess utan bara vuxit sig större och större. I början hade David sökt sig till Simon, legat innesluten i sin storebrors armar under nätterna men ju längre tiden gick och ju fler liv som släktes framför pojkens ögon eller av hans egen hand, desto mer tillbakadragen blev han och det var då tomheten började ta form bakom hans ögonlock och David bäddade omsorgsfullt in sitt inre som om det vore av fragilt glas, isolerade sig från allt och alla inklusive Simon som förgäves försökte nå sin lillebrors hjärta.

Det var över ett år sedan Simon började tala om de där ''rehabiliteringscentren'' som skulle hjälpa David att återfå någon slags balans och mening i sitt liv. David visste inget om de centren, men de lät otäcka och han hade ingen lust att lämna armén som var det enda han kände till. Simon hade berättat att de inte tillät varken droger eller vapen på de områdena, men att en egen säng nog fanns att få och mat varje dag. Kanske hade de dessutom en skola? Även om allt detta lät underbart var Davids hjärta hårt och tankarna förvrängda så till den grad att bara tanken på att lämna ifrån sig drogerna och vapnet fick honom att fyllas av panik. Hur skulle han skydda sig om inget vapen fanns till hands och vem skulle frukta honom om han inte kunde hota dem med annat än sina små knytnävar? Han mindes knappt känslan av nykterhet och att bo på ett hem med kravet att lyda vuxna han inte kände var oerhört skrämmande.

Simon som också han fylldes av panik för sin brors förtvinande hjärtas skull tjatade allt mer på sin lillebror om dessa center. Han visste inte var de befann sig, men han hade hört talas om ett flyktingläger i Uganda och så länge David lyckades ta sig dit fanns hoppet om att han skulle nå ett av de hem som fanns till för att hjälpa just barnsoldater. Hans storebrors bästa vän Amos hade också gjort sina försök att övertala honom, men de var båda noga med att ingen annan hörde om de planer de smed för den lille pojken. David tycke det var underligt att han själv skulle behöva lämna armén när inte Simon och Amos gjorde detsamma, men de båda äldre pojkarna var så förtvinade att de kände det som om det inte fanns någon räddning för dem. Faktum var att även de kände en oerhörd rädsla och kunde de åtminstone rädda en själ från en plågsam död skulle det inte väga upp för deras missgärningar, men det kändes bra att få utföra en god gärning mitt i allt elände de ställde till med. David lät sig dock inte övertalas, i synnerhet inte när Simon själv skulle stanna kvar i den djävulska brutalitet som våldtog Kongo-Kinshasas invånare och det var dessutom farligt att lämna soldatledet. Överste Agaba hade ögon som en hök och hans undersåtar spejade alltjämt på de unga soldaterna, gjorde klart för sin ledare att de skötte sig som de skulle och gjorde som de blev tillsagda. De barn och ungdomar som inte gjorde Översten till viljes blev brutalt misshandlade och fick inte del av varken mat eller vatten på flera dagar.

Det var inte förrän en natt för bara någon månad sedan då de slagit läger ovanligt nära gränsen till Uganda som David slutligen tvingades fly från den Rwandiska soldattruppen. De små tälten hade placerats precis vid kanten av en av Kongos vackra frodiga skogar och det var ovanligt svart just denna natt. Inga stjärnor syntes till på himlavalvet för att ge tröst med sina vackra ljusglimtar och ingen måne lyste upp de vilsna människornas stigar. Himlen hade öppnat sig, stora regndroppar sköts som pilar ned mot marken och tillät ingen eld att brinna. De svarta molnen brakade ihop över jordskorpan så att det lät som om även de krigade. David hade varit så trött den kvällen och ville inget annat än att äntligen få föras bort av sömnen men när Simon plötsligt bad att få tala ostört med sin bror följde han motvilligt efter.

Tolvåringen leddes ut av sin numera artonåriga bror och tillsammans gick de genom det piskande regnet in mot den mörka skogen. Simon var ovanligt tyst, han hade en pistol instucken mellan ryggen och byxlinningen och David märkte sin brors stela hållning. Trots mörkret och regnet som strömmade över ögonen kunde han se sin brors spända käkmuskler och bestämda men ängsliga blick. De båda pojkarna vandrade i ungefär tio minuter utan att yttra ett ord och när den äldre av dem slutligen stannade gjorde den yngre det också. Simon vände sig mot sin bror, omfamnade honom i en lång obesvarad kram och kysste honom kärleksfullt på pannan. Åskan dånade över deras huvuden och deras kläder var dyngsura av himlens tårar. David vågade inte yttra ett ord men klumpen i hans hals kändes större än vanligt och genom mörkret försökte han uppfatta meningen med detta i broderns anletsuttryck. Det var kallt och Simons röst darrade då han för sista gången vädjade till sin lillebror att fly för sitt liv, springa nu när chansen fanns till flyktinglägret i Uganda som inte låg långt ifrån dem. Den yngre brodern började protestera som vanligt med instängda tårar som brann bakom de ihåliga ögonen men det var när Simons hand greppade tag om pistolen bakom sin rygg och av kärlek lyfte den mot sin lillebrors panna som David insåg att det inte längre gick att undvika denna fasansfulla flykt som skrämde honom ända in i benmärgen. Bland de svarta träden i det piskande regnet riktade Simon med darrande arm vapnet mot den enda person av de han älskade högst han alldeles säkert visste fanns vid liv och hade en framtid utan denna misär. Han var villig att göra allt för att rädda sin lillebrors liv, även om det innebar att denne skulle fyllas av rädsla för honom själv. Det var som om tiden stod stilla då de såg in i varandras ögon och Simons tårar strömmade hejdlöst nedför hans kinder och blandades med de kalla regndropparna. ''Snälla David...'' Han tog ett fastare grepp om det lilla objekt som redan tagit så många människors liv.

''Jag vill inte! Simon låt mig stanna, jag klarar mig inte ensam!'' Pojkens röst lät så liten och ynklig då han han förtvivlat sökte en utväg men hans storebror hade bestämt sig och i natten ekade ett skott som sköts upp i en stjärnlös himmel och fick både fåglar och David att förskräckt skrika till. ''Spring David, du kommer att dö här!'' Simon skrek nu och åskan dundrade genom hans försök att rädda sin bror. Davids kropp var som förstenad och han stirrade med vidöppen mun på den unge mannen som stod framför honom. Flyktigt flög minnesbilder förbi hans näthinna och han mindes för ett ögonblick hur roligt de brukade ha tillsammans innan soldaterna, som nu var deras medkämpar, hade angripit byn och tagit dem ifrån den. David drog sig till minnes hur han som liten brukade klättra upp på sin storebrors rygg och tvinga honom att springa det fortaste han kunde medan de skrattande fantiserade att Simon var ett flygplan och David piloten som skulle föra dem till de mest magiska platser på denna jord. Ännu ett skott sköts i luften, Simon skrek igen och den tolvårige pojken fylldes av fasa för sin egen bror, vände sig om och lät benen föra honom varthelst de ville. I farten vände han sig om, såg för sista gången sin broders gängliga gestalt, nu hopsjunken på marken med händerna om huvudet, ropande ut sin sorg genom himlens tårar i den svarta natten och David sprang.

 

Livsgnistor och jordfästning 

Kasande stod med en tom hink i handen längs ledet av människor som väntade på sin tur att få fylla upp dunkar och kannor med vatten från den lilla brunnen i lägrets mitt. Hon hade väntat i nästan en halvtimme och än var det många personer som skulle pumpa de få liter av vatten som skulle räcka till tvätt, disk och matlagning. Ibland var kön så lång att vissa människor gick de dryga sju kilometerna för att fylla sina dunkar med brunt och smutsigt vatten från den lilla vattensamling som de delade med de kringvandrade korna. De som hade tur nog att bo där det var lite glesare med folk hade en egen, om än väldigt liten, trädgård där de kunde odla bönor och majs. Men jorden var överbrukad och knappt något växte i flyktingarnas omsorgsfullt väl omhändertagna trädgårdar. I de små jordplättar där grönskande växter skulle skjuta upp mot skyn fanns endast gapande hål fyllda av förtvivlans frön som istället växte nedåt och långsamt spred sina rötter djupt under markytan för att sprida om möjligt än mer hopplöshet. Runt omkring lägret fanns stora bananplantage fyllda av matookee, matbananer, men de tillhörde Ugandier och fick inte plockas av de svältande flyktingarna.

Att stå i kö tillhörde dock vardagen för Kasande och hon var van vid att tålmodigt vänta på allt hon ville åstadkomma. Sextonåringen stod i ledet iklädd samma vitsolkiga klänning med de rosa blommorna som när hon först kom till lägret. Med sammanbitna käkar, som alltid, betraktade hon de som traskade förbi vattenpumpen när hon mitt i folkvimlet såg en ung pojke som stirrade på henne från ett tjugotal meter bort. Hon blinkade till och hinken hon greppat om föll till marken samtidigt som hon tappade andan. Såg hon i syne? Pojkens kropp var längre och ansikte såg visserligen äldre och kantigare ut än vad hon mindes sin brors, men så var det ju också fem år sedan hon såg honom sist och Kasande insåg plötsligt hur mycket hennes lillebror måste ha vuxit sedan dess. Pojken var oerhört lik hennes underbara David och stående mitt i folkvimlet med händerna i de slitna jeansens fickor stirrade han på henne med ett tvekande ansiktsuttryck. Kasande visste inte om hon vågade närma sig den unge pojken men när dennes ansikte sprack upp i ett leende och blottade en tandrad som saknade den högra framtanden visste hon med all säkerhet att det var hennes älskade lillebror vars blod flöt i hennes ådror och hon sprang emot honom med öppna armar, livrädd för att det hon nu upplevde skulle vara en dröm hon alldeles strax skulle vakna ur.

David började springa han också, skratt och tårar bubblade på samma gång upp ur honom och äntligen omslöts han än en gång av den där trygga famnen som så många gånger vaggat honom till sömns och tröstande hållit om hans lilla huvud då han varit ledsen. Kasande skrattade hon också och människor runt omkring stannade leende upp för att beskåda det kära återseendet mellan de båda föräldralösa syskonen. De kramades och kysste varandras pannor, systerns tårar blandades med broderns och för första gången på flera år fylldes bägge av en autentisk lycka och glädje. De hade efter alla odds och falnande förhoppningar återförenats och från den stunden skulle inget annat än döden någonsin kunna separera dem igen.

Kasande backade undan och betraktade sin lillebrors förändring och likaså gjorde David. Tänk att de hunnit växa så mycket på fem år och att hela deras liv och världsbild förändrats så avsevärt. Kasandes läppar rörde sig fort då hon återfått glädjen i att tala och hon frågade tusen gånger om hur hennes lillebror mådde för att försäkra sig om att han inte var sjuk eller skadad. Hon ledde David till sitt tält som nu varit hennes hem i över två år och med rykande koppar fyllda av nykokt chai slog de sig ner på en sliten madrass under en hålig presenning för att med låga röster och djupa suckar återberätta de värsta åren i sina liv. Kasande uteslöt våldtäkterna och den dödfödda dottern, men förklarade för sin lillebror hur hon vandrat från by till by, gömt sig för alla kringvandrande soldater, arbetat hos den gamle mannen och träffat Hawa, hennes enda jämngamla vän under dessa år som till systerns stora sorg försvann. David berättade i sin tur om vad barnsoldaterna beordrades utföra, om vapen, droger och död och om hur Simon tvingat honom att fly samtidigt som han själv stannat kvar i armén. Kasandes hjärta brast då hon hörde de ord som talades om hennes storebror och ovissheten om den pojke med gevär i händerna hon en gång sett på flaket av en jeep bekräftades. Plötsligt tyckte hon sig inte längre känna Simon och för första gången i deras liv kändes det som om ett gränslöst hav bredde ut sig mellan Kasande och hennes storebror för att helt avskilja och skära av deras en gång så sammanflätade liv.

I timmar samtalade de, grät och skrattade då underbara minnen från förr kom på tal. Ända tills solen stod lågt på himlen och kastade sitt varma gyllene sken över Afrikas landskap talade de om livet i byn, om sin underbare far och Kasande berättade återigen för sin lillebror hur hans högra framtand försvann för det var en av Ephraims favoritberättelser och som varje gång fått honom att skratta tills han kiknade och ögonen bara var två små streck i det rynkiga ansiktet. David presenterades för Mama Juliet som blev överförtjust av att träffa sin gode väns lillebror och tillsammans satt de alla tre för att tala om livets oberäkneliga vändningar och den diffusa framtiden som låg framför dem. Tillslut gömde sig solen helt, den rostiga lyktstolpens elektriska sken tändes och storasystern somnade med armarna om sin lillebror, en aning lättare om hjärtat och fylld av drömmar som för en gångs skull inte fick henne att vakna upp med ett kvävt skrik i halsgropen och flämtande andetag.

Under de följande fyrtioåtta dagarna fick de båda syskonen på nytt återuppleva vackra minnen av deras alldeles för korta barndom som ännu inte fullkomligt sopats undan av den brutala verklighet som nu fyllde deras sinnen. Dessa dagar var många gånger svåra då de gång på gång påmindes om hur olika de kommit att bli och hur mycket de missat av varandras liv men David och Kasande fick möjligheten att på nytt lära känna varandra och bandet som varit så starkt mellan dem bland Kongos böljande vackra kullar knöts på nytt och nu starkare än någonsin. Återseendet var som en frisk vind som i ett svep blåste ut all den unkna och kvalmiga luft som varit instängd i deras alldeles för hårt stängda hjärtan.

Om livet trots allt innehöll någon slags befängd rättvisa skulle de tre syskonen återförenas och leva goda liv i ett fredligt land tills de slutligen skulle ta de där sista andetagen, gamla och grå med ljuvliga minnen inneslutna och gömda som skatter i deras hjärtan. Men livet är, som nästan allt annat i denna värld, irrationellt och den rättvisa som så många människor kämpar för att fylla världen, tycks så ofta inte låta sig fångas av de trevande händer som i det stora hela egentligen bara söker frid. Frid i länder, på skolor och arbetsplatser, längs gator, gränder och öppna fält. Människor som trevande och ofta utan att lyckas söker frid i tankarna, hjärtat och i sina hem.

För Kasande, David och Simon tycktes rättvisan gömma sig och livet behandlade dem hårt och obarmhärtigt ända till den dag kom då de slutligen fylldes av den fullkomliga frid som de så starkt längtat efter, att inte alls längre finnas till på en jord där rättvisa aldrig någonsin kommer kunna skipas och friden som är så eftertraktad aldrig någonsin kommer skänkas till alla.

Kongo-Kinshasas landyta var fortfarande täckt av väldiga kullar och berg, gröna träd och djur som med dundrande steg sprang över savanner. I skogarna sjöng fåglar lika vackert som före kriget bara det att de nu var fyllda av ruttnande lik och människor på flykt. I de klara floderna som ännu skar fram genom landets marker kunde urskiljas en nyans av rött och vinden drog inte längre med ljudet av de genuina och lyckliga skratt som den gjort innan detta gudsförgätna blodbad. Flyktinglägret i Uganda var fylld till bredden av personer som kämpade för sin överlevnad på en plats där mat, vatten och mediciner var bristvaror, där hundratals våldtäkter registrerades varje månad och sjukdomar spreds likt giftet från ett ormbett. Trots att många av de tusentals hemlösa människorna fortfarande bar på ett hoppfullt hjärta och fortfarande hade förmågan att sprida kärlek omkring sig och omgavs av personer utsända till Kyangwali enbart för att hjälpa krigsoffren var det en oerhört svår plats att leva på.

Den lille pojke som en gång berövats allt han älskade och hållit kärt togs till en plats där vansinnet dansade längs den subtila gränsen av hans moral och lärde honom allt ett barn inte bör ha någon kännedom eller erfarenheter av. Efter att i åratal irrat runt i dimman av förtvivlan och bitterhet hade pojken med bara en framtand anlänt till det läger där han genom ett mirakulöst sätt fått återse sin innerligt älskade syster. Under en kort tid hade David fått vara ett barn igen, de tomma ögonen hade återfått någon slags livsgnista och hans sargade kropp och själ hade fått omslutas av Kasandes armar. Men orättvisan var alltjämt där och samma kropp som äntligen fått begravas i sin storasysters trygga famn hade nu begravts under jord som fick näring av flyktingars lik, bredvid en liten flicka vars blod som en gång flutit i hennes blodådror varit samma som flutit i Davids. Den tolvårige pojkens död var som för de flesta av dessa miljontals människors orsakade av undernäring, sjukdomar och ett alldeles för sårat inre.

Kasande vars händer själv grävt sin lillebrors grav bredvid det barns som en gång förlösts ur henne blev om möjligt än mer bitter på livet men vårdade omsorgsfullt den lilla gnutta av glasskört hopp hennes ande erhöll. David hade för ett ögonblick befriat Kasande från den smärta som hållit ett så fast tag om henne men nu förseglades flickans läppar på nytt och tillsammans med de ständigt sammanbitna käkarna återfick hon den stoiska uppsyn hon ärvt av en mor hon aldrig riktigt fått chansen att lära känna. Hon uthärdade allt med lugn och självbehärskning så som det fallit på hennes lott att göra som flykting men inom henne fanns en storm som rev upp, tjöt och slet sönder allt som fanns gömt bakom en sargad bröstkorg. Tillsammans med Mama Juliet, den kvinna som gav henne tröst och styrka, skulle Kasande själv komma att växa upp till en kvinna i samma tält och flyktingläger, i väntan på att återfå sitt hem i östra Kongo-Kinshasa där hon ännu en gång hoppades få se de böljande kullar och berg som täckte vyn från deras hemby, omgivna av en orange slöja av dimma som lyftes från marken upp mot en himmel där eftermiddagssolens strålar alltid tyckets få bananplantagen att stråla av grönt och guld. Men faktum är att flickans ögon sorgligt nog aldrig skulle få se den underbara vy de så starkt längtade efter.

Den artonåriga unge mannen som också han berövats allt det han värdesatte skulle aldrig få chansen att låta tårar falla ned på sin döde lillebrors grav och han skulle aldrig någonsin få tala om det stora gåtfulla havet med sin kloka lillasyster igen. Simons fingrar var alltför vana vid greppet om ett vapen, hans ögon hade sett så mycket lidande och misär och var han än satte fötterna tycktes han höra det klirrande ljudet av tomma patronhylsor som stötte mot varandra på en mark där inget växte mer än högarna av de nedbrända livens aska. Bomullen i den unge soldatens kläder var mörk av andras blod och smutsen av hans otvättade kropp. Varje droppe av svett som glittrade på hans panna förde med sig stanken av självförebråelse och hopplösheten om att någonsin ta sig ur den.

Den där kvällen på fältet år 2003 i Kongo-Kinshasa då hans kropp flugit genom luften och landat med en duns ned på det blodtäckta gräset och tystnaden hade omringat honom som en kompakt mur hade hans tankar förts till sina syskon. Det allra sista Simon lyckats frambringa i denna värld var ljudet av hans brutna stämma då han i sitt sista andetag formade med sina såriga läppar namnen på de personer som våldet ännu inte lyckats beröva hans hjärta: David och Kasande. 

Till vilken nytta dog denna familj och till vems välmående fick dessa barn lida? Till vem på denna raserade planet gavs glädjen i att tvinga miljontals människor på flykt från sina hem, mot en framtid där ljus och hopp knappt kunde urskiljas från misströstan och hungern efter både mat och trygghet? Finns det någon som fylls av en sådan lystnad till makt att det inte längre spelar någon roll om dennes medmänniskor inte har annat än trasor på kroppen eller ens vatten att tvätta dem i? Det är märkligt att det finns onda människor som har auktoriteten att förvränga både barns och vuxnas sinnen till den grad att de själva agerar likt de monster som skapade dem. Simon, Kasande och David kunde vuxit upp och blivit något stort och vackert för denna värld men chansen att ens få växa i sin egen karaktär och vilja fråntogs dem av krigets nyckfulla orättvisa.

Sanningen är att detta är en verklighet för fler människor än man vågar tro och varje dag blir nya barn tvångsvärvade till olika arméer runt om i världen och varje timme våldtas en liten flicka någonstans, många gånger bland ögon som ser men inte vågar stoppa den vidrighet som öppet äger rum. Vi måste alla använda våra talanger till det goda och hjälpas åt om vi på något vis ska kunna återupprätta vår värld och ge hopp till de barn som inte känner till något annat än rädsla för handgranater och ensamhet.